Jag vet bara inte hur jag ska hantera det faktum att min pojkvän älskar mig och vill vara med mig och ha sex med mig. Han säger att han inte vill leva utan mig, att hans liv blir meningslöst utan mig. Jag vet att han menar sanning när han säger så.
Hur förklarar jag för honom att jag själv inte alls är lika säker på att det är rätt? Hur förklarar jag att jag kanske inte ska vara med killar utan tjejer? Hur ska jag ens våga öppna munnen och säga nånting negativt? Jag vill inte såra honom, jag vill inte svika.
Jag är en sån perfektionist och traditionalist. Jag vill att allting ska vara bra och som det alltid har varit. Jag vill inte behöva göra slut och se tillbaka på det fina vi hade. Jag vill inte att saker ska ta slut eller kännas "ogjorda". Jag hatar det! Jag vill att mina val ska vara rätt, jag vill inte ha valt fel från början. Allt i mitt liv måste vara optimalt och korrekt från början till slut. Jag har tvångstankar, jag vet.
Hur ska jag kunna leva med att ha sårat honom? Min förre pojkvän sårade jag också. Det var tre år sen och jag har ännu inte kommit över det. Jag känner mig fortfarande så jävla skyldig och elak, jag pallar inte att träffa honom eller ens tänka på honom. Dels för att han äcklar mig och dels för att jag och mitt beteende äcklar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vi har pratat om pusselbitar tidigare, Maja, och det gäller fortfarande. När ens liv är i kaos, när alla bitarna ligger huller om buller och man inte ens är säker på att alla tillhör samma pussel - då är det svårt att göra något annat än att vända och vrida på dem, bara för att få någonting att verka vettigt.
Det finns en utväg. Det finns alltid en utväg. Det är bara mer eller mindre svårt att hitta den.
Du behöver uppenbarligen någon att prata med! (Som sagt...) Finns det ingen i ditt liv - ja, *vi* finns här. :-) Det är inte samma sak, men bloggen verkar kunna ge dig en ventil, i alla fall, och vi är några stycken som läser, tänker och känner med dig. Det är svårt att veta hur man som anonym bloggläsare kan göra något vettigt, men det kanske hjälper lite att veta att du blir läst, att du inte är ensam.
För mig som står utanför alltihop, men har genomlevt något liknade (det är vi många som har - du är *inte* ensam!) är det så uppenbart vad som är första steget. Jag vet att det inte är så enkelt, men snälla, snälla Maja. Sluta ha sex med människor du inte vill ha sex med! Det är destruktivt, och det gör dig bara mer och mer illa.
Du sårar din pojkvän om du lämnar honom, säger du, men du sårar dig själv om du stannar. Han älskar dig, men hans liv är inte meningslöst utan dig. Du kan inte vara ansvarig för hans livsinnehåll. En människas första ansvar är mot sina barn, det andra mot sig själv. Han måste lära sig att själv fylla sitt liv med mening, och inte lägga den bördan och den skulden på dig.
Alla väljer fel ibland. Alla faller. Styrkan ligger i att orka resa sig igen, att våga medge sina misstag. Det är svårt, men det verkar extra svårt för dig.
Du måste inte välja mellan tjejer och killar. Du måste inte ha sex med någon, och kan ha sex med så många du vill. När du verkligen vill.
Du är så hård mot dig själv - alltför hård. Du tar på dig ansvaret för att ditt liv ska se perfekt ut utifrån. För vems skull? Din pojkväns? Dina föräldrars? Är det ingen som märker att något är fel? Ingen som har frågat? Om du inte känner att det är okej att prata om dina sexualitetsgrubblerier, kan du inte prata med dina kompisar och/eller föräldrar om dina pojkvänsproblem? De kan ju få veta att du funderar på om han är rätt för dig, även om du inte vill berätta varför han inte är rätt...
det känns bra att se att du är tillbaks på bloggen igen, maja, även om det är svåra ord och tankar som ges uttryck. men har allt varit lite orolig för dig..
du säger att du så otroligt mycket inte vill såra din pojkvän. det klart, det låter som du verkligen älskar honom. fast bara på ett annat sätt än han älskar dig. inte mindre, bara annorlunda. då är det svårt..
men du... kan du inte se det så här, att du egentligen sårar honom om du håller honom kvar.. att du genom att släppa honom fri kommer göra något väldigt fint och snällt, även om han först blir ledsen. du ger honom möjlighet då till att hitta någon som älskar honom och vill vara med honom på samma sätt som han vill vara med henne. även om han blir ledsen först så öppnar du upp för lycka för honom sen.
var inte så hård mot dig själv..ibland måste det göra ont en sekund för att det ska göra gott sen. det är egentligen något bra man gör då.. även om det inte först känns så, så kanske det skulle vara en av de största gåvorna du gav honom då. chansen till att finna lycklig kärlek.
och för dig med..
tänker på dig, och önskar dig all lycka och mod i världen.
du fixar det!
Jag tror att jag vet vad jag måste göra nu. Men vad ska jag säga? Men hur ska jag våga? Hur orkar man såra någon när man samtidigt är medveten om att man gör det? Det gör så ont i mig att tänka på det, det känss som min mage är fylld av stora, tunga stenblock.
Om jag ska gissa så tror jag att jag vill att mitt liv ska se perfekt ut utifrån, för min egen skull, inte för någon annans. Jag vill det för mig själv. Vill känna mig stolt och duktig. Det är farligt, jag förstår det. Det har gått för långt, jag förstår det också.
Min pojkvän märker att nåt inte står rätt till, men förstår inte vad/varför. Han tror att jag är rädd för att ha sex, att jag inte kan slappna av. Till viss del stämmer det, men jag tror att det är djupare än så.
Jag tror att jag inte tänder på honom, inte tänder på killar. För när jag tänker efter så SER jag verkligen inte killar alls, dom är ointressanta. Jag kan inte låta bli att kika på och förundras av alla tjejer där ute...
Killar är nåt jag ser som kompisar, medan tjejer gör att jag känner mig blyg, generad och lite lockad att få veta mer om dom.
Vad gäller mitt förhållande till mina föräldrar så skriver jag istället ett nytt blogginlägg om det.
Tack så jättemycket, både aequinoxia och tess, för all hjälp och allt stöd ni ger mig. Det betyder massor, det ska ni veta!
Skicka en kommentar