Vad jag skulle behöva göra...

1) Gå upp i tid, även på helgerna
2) Lägga mig i tid, inte bara sova ordentligt på helgerna
3) Äta med jämna mellanrum, gärna nyttigt och allsidigt
4) Motionera regelbundet, att t ex promenera mer vore väl inte så svårt?
5) Plocka i ordning och städa litegrann, sovrummet ser för sjaskigt ut
6) Visa pojkvännen att han betyder mycket för mig
7) Börja med uppgifter i tid och inte spara allting till sista minuten
8) Släppa på mina mentala spärrar och stå för mina känslor och åsikter
9) Inte vara perfektionistisk med allt jag gör som är till för allmän beskådning

En annorlunda dag

Idag har det inte hänt nåt särskilt extraordinärt, men ändå känns det som om det varit en viktig vändpunkt på min "det går utför"-trend som jag känt av i snart en månad. Äntligen hoppas jag kunna frigöra mig litegrann från min extremt pedantiska sida, våga släppa fram mig själv lite mer och utforska mina källor till kreativitet istället. Jag vill så gärna slå bort alla tankar om att jag inte kan/vågar/bör göra vissa saker, bara för att jag inte tror att det är "min grej", att det är nåt jag inte skulle kunna bra själv.

Nu önskar jag att min framtid vilar på hemligheterna om mig själv som jag hittills inte sett röken av och att jag lyckas få tillgång till dom en efter en så jag kan bli den jag redan är, fast fullt ut - utan hämningar.

Ingen vet vad jag vet...

... det är en hemlighet!

Fylla

Igår drack jag vodka och tranbärsjuice tills jag blev full. Först var allt okej, men sen blev det lite jobbigt och deppigt. Idag är jag fysiskt sett tillbaka i form igen, men huvet hänger inte riktigt med...

Detta ska bli mitt ljusår!

Ett verkligt ljust och fint år är vad jag hoppas ha framför mig. En rejäl förkylning kan knappast besegra min livslust. Jag älskar det här!

Fast jag dom senaste veckorna har slitit hela dagarna och suttit uppe halva nätterna med en massa jobb så kan det inte ta ifrån mig glädjen att finnas till och lyckan över att få göra en massa saker som jag vet att jag antingen har nytta av redan nu eller kommer att få användning för längre fram. Det här är inget jag vill missa. Just bring it on!

Finns det nåt segare än att vara sjuk?

Det tråkigaste som finns är inte att göra tråkiga saker. Det tråkigaste som finns måste vara att inte ens kunna göra tråkiga saker. När man är riktigt förkyld och febrig och inte ens orkar med tråkigheter, DÅ är det riktigt tråkigt. Jag vill bli frisk nu, så det så!

Stackars äckelgubbar

Jag kan inte förstå att det finns så många slisksnubbar där ute som bara addar mig på MSN och ICQ för att få se mig naken. Flera gånger om dan, varje dag. Det är mig en gåta hur folk kan bete sig så som dessa killar gör. Hur orkar dom skriva dessa saker om och om igen? Jag har mycket svårt att tro att nån tjej nappar på deras desperata försök att komma över lite runkmaterial.

Oftast har dom en erigerad kuk som visningsbild på sig själva. Dom vågar inte visa sitt eget ansikte och dom tror kanske att dom kan charma mig med sin mandom. Tyvärr funkar det inte så.

Här är några numera standardiserade öppningsfraser:
"Hej, har du webcam?"
"Hej, fan vad sexig du är!"
"Hej, vill du se mig runka?"
"Hej, jag är så jävla kåt på dig!"

När jag möts av dom här replikerna känner jag verkligen ingen lust att snacka med dessa typer. Varför skulle jag vilja vara deras knulldocka? Varför skulle jag ställa upp och visa mig naken för dom? Varför vill dom bestämt visa mig sina hårda kukar?

Vad är det som gör att dessa personer av det manliga könet (dom är alltifrån tonårskillar till äldre män) sjunker så lågt och viker ut sina personer så totalt? Hur dåligt måste dom inte må när dom ger sig på i stort sett alla av oss i av det kvinnliga könet?

Jag vet tjejer i 10-årsåldern som oskyldigt suttit och pratat med sina klasskompisar på nätet och helt plötsligt blivit addade av äldre män och fått bilder på ståtliga kukar uppkörda i ansiktet. Jag vet kvinnor runt 50-strecket som råkat ut för exakt samma sak. Målgruppen är ingen särskild ålder av flickor/kvinnor. Dom ger sig på alla som har ett internetnamn som klingar som om det vore en flicka/kvinna vid tangentbordet.

Jag blir rädd och ledsen. Dessa personer måste vara enormt missförstådda och känna sig väldigt underlägsna och fångade i sina egna stereotyper och drömmar som dom tror att dom måste ha. Det är tydligt att dessa personer inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Självklart kommer ett gäng följdfrågor: Vem ska se dom? Vem ska trösta dom? Vem ska hjälpa dom att bli av med sina missbruk?

Min personliga övertygelse är att det finns en stark koppling mellan detta problemet och mellan vad jag anser vara två ständigt återkommande faktorer i vårt samhälle. Jag tror att vi måste sluta att behandla människor olika p g a att dom inte har samma kön. Detta börjar man lämpligtvis med när barnen är små och man följer den mallen upp till vuxen ålder. Det faktum att alla måste lära sig att ta ansvar för sina egna liv måste också förstärkas och lyftas fram på alla plan.

Både i kampen om jämlikheten och i eftersträvan om att allas egna ansvar kan skolan hjälpa till och skapa tydliga normer där föräldrar inte räcker till. Dock är föräldrarna alltid dom som har det yttersta ansvaret för att barnen beter sig acceptabelt ute i samhället och att dom mår bra och känner sig trygga.

Uppe och nere

Jag sitter vaken i sängen och tröstäter choklad. Det är mormor och morfar som skickade en ask av Marabous Paradis-choklad i julklapp till mig. Jag saknar dom och jag saknar resten av min familj där hemma.

Det är inte så roligt att bo långt ifrån familjen när man annars har en tajt relation till dom, men det är ju så det måste vara ibland. Man kan inte göra allt på hemmaplan, man måste röra på sig för att komma nånstans.

Det är tur att jag har min pojkvän, för annars skulle jag känna det som om precis allting vore skit. Nu är det bara det mesta som känns skit, men jag har alltid älsklingen att prata och kramas med. Jag har det nog ganska bra i alla fall, eftersom jag har honom.

Lusten är som bortblåst

Just nu känner jag mig totalt värdelös. Jag har ingen lust eller ork att göra nånting. Jag vill inte äta, inte städa, inte diska, inte duscha, inte ha sex, inte gå ut, inte vara inne och inte sova heller, fast jag samtidigt bara vill sova.

Jag känner mig helt apatisk och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det här. Jag orkar inte göra nåt som varken krävs eller förväntas av mig. Jag känner mig helkass, helt enkelt.

Vill inte äta mat

Nu är jag fast i "matäckelträsket" igen. Nästan all mat är antingen smak- eller konsistensmässigt äcklig eller så pass tråkig så att den blir äcklig. Jag äter nästan ingenting just nu. Jag dricker vatten och äter ibland lite godis eller kakor. Högst en gång om dygnet äter jag nåt som man kan kalla för mat. Frukosten är sedan länge, länge ett avslutat kapitel.

En del av mig önskar att jag hade mer matsug, medan en annan (och mer destruktiv) del vill att jag ska sluta äta helt. Jag vet inte vad det är, för det är ju ingen anorexi eller bulimi, men störande är det i alla fall.

Jag mår illa

Jag är visst lite illamående, fast jag tror inte att det beror på vinterkräksjukan... Åh, nu vet jag! Jag har visst inte ätit nåt idag. Typiskt, det händer mig jämt! Jag glömmer ofta att äta och sen förstår jag inte varför jag mår dåligt och känner mig yr. Jag får nog skaffa en mat- och sovklocka, som Skalman har. Det gör nog susen!