Jävla skit!

Just nu vet jag inte vad fan jag håller på med. Jag försöker att överleva varje vecka, ja till och med varje dag. Ena stunden så tror jag att jag på nåt vis är hämmad och inte vågar/kan ha sex som alla andra. Sen går tankarna över till att jag kanske visst är lesbisk och att det kanske förklarar varför jag inte tänder på min pojkvän.

Fan alltså! Jag älskar ju honom, jag önskar så innerligt att jag skulle vilja knulla honom - precis som han vill knulla mig - men det händer liksom aldrig. Jag skulle så gärna vilja ha barn i framtiden och jag vill att dom ska ha hans perfekta gener. Han är en underbar människa, så balanserad och vettig. Men jag vill ju inte ens ha sex med honom, så hur skulle det kunna bli barn? Och dessutom vill jag inte ha barn med nån som jag har ett mer eller mindre dödsdömt förhållande med.

Jag blir ständigt påmind om hur sexuellt inaktiv jag är, hur lite (snarare obefintlig) gnista jag har. Det förvånar mig verkligen att folk kan tända på mig, att folk faktiskt vill dejta mig och hur dom kan tycka att jag är sexig. Ja, det är verkligen mycket som jag inte förstår här i världen.

Preliminär analys av ett "psycho"

98 procent av tiden tillbringar jag numera med att känna mig stel, malplacerad, strikt och tillbakadragen. Jag har aldrig varit en person som frivilligt ställt mig i strålkastarljuset för sakens skull, men nu har jag nästan blivit "folkrädd" och vill/orkar inte träffa andra människor mer än nödvändigt. Det tar på krafterna att gå till skolan och umgås med klasskompisar och prata med lärare. Jag känner mig liksom sjuk, späd och sårbar, ja mest inuti alltså. Jag upplever mig hela tiden som ful och tråkig, men ändå uttittad och jag tror nog att jag blir alldeles paranoid snart.

Dom återstående 2 procenten går åt till att tänka mer positivt och konstruktivt: Det är bra för hela min person att jag går igenom detta. Jag tänker också att så dåligt som jag mår nu och har mått ett bra tag så förtjänar jag att komma ur den här förfärligheten som en betydligt mer välmående människa. Och det kan ju aldrig vara fel om det går i rätt riktning, menar jag.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja snabbspola igenom min barndom och återuppleva allting som fick mig att må dåligt då. Jag tror att jag egentligen inte är färdig med bearbetningen av densamma. Jag tror nämligen att åren av mobbning och utanförskap har satt djupare spår i mig än jag tidigare trott. Jag var övertygad om att så länge jag överlevde det var allting automatiskt okej och sen kunde jag lägga det bakom mig, utan vidare bearbetning. Jag är inte så säker på detta längre.

Är detta jag nu?

Jag går omkring och mår mer eller mindre skit konstant. Jag är nog inte så värst hetero trots allt. Även om jag inte har möjlighet att besöka Stockholm Pride så hänger jag på internet och följer slaviskt alla nyheter, artiklar och bloggar med anknytning till festligheterna. Jag önskar att jag hade kunnat vara där.

Även om jag älskar min pojkvän (tyvärr påminner det mer och mer om syskonkärlek) så inser jag att det inte räcker i längden. Han vill ha sex - helst varje dag, eller i alla fall varannan - men jag vill inte ha det alls (högst en gång i månaden om jag får bestämma).

Jag är så trött på att mer eller mindre tvinga mig själv till att ha sex för att rädda vårt förhållande. Jag känner mig smutsig, utnyttjad och äcklad av hela situationen. Det låter kanske konstigt att beskriva det så, men jag antar att jag känner mig utnyttjad av nån slags heteronorm som gjort att jag blint litat på att det absolut var så här det skulle gå till.

Jag kan inte direkt påstå att jag haft svårt att acceptera andra människors livsval eller sexualitet, men helt plötsligt känns allting så omkastat och främmande. Jag har otroligt svårt för att acceptera att jag ska vara så här. Det är också det som är så sjukt otäckt: Hur kan man ha mer fördomar, förutfattande meningar och konstiga motargument mot sig själv än mot andra?