Nyårshets

Oj oj oj! Missa nu inte att supa er snorfulla och förfrysa er när ni beskådar fyrverkerierna ikväll - det är ett helt år tills nästa tillfälle ges!

Mitt nyårslöfte är att aldrig göra nåt jag själv inte vill. Jag ska bli riktigt bra på att säga ifrån och inte låta någon utnyttja mig. Dessutom ska jag göra succé, men jag har ännu inte bestämt mig inom vilket område det ska ske. Jag tror bestämt att jag återkommer med mer information när jag har tänkt färdigt.

Ja, vad säger man? Gott nytt år på er då!

Konstaterat finfrämmande

Jag har haft besök från alla möjliga håll. Bland dom som läser mina textalster finns t ex att nämna följande:

Uppsala och Lunds universitet, Akzo Nobel, Regeringskansliet, Universitetssjukhuset i Linköping, FöreningsSparbanken, Sveriges Radio, Östgöta Correspondenten (ja, dom särskriver faktiskt), Arbetsmarknadsstyrelsen, Shell Information Technology International, Vodafone Sweden, Journalisterna i Sverige AB (Journalistförbundet), OTW Media, SAS Airline Danmark, BSH Bosch und Siemens Hausgeraete Gmbh, Domstolsverket, Försäkringskassan, KTH - Kungliga Tekniska Högskolan, Vasakronan...

Det som Linda Skugge säger, att folk sitter och läser bloggar på jobbet i det här landet, verkar alltså stämma. Undrar om det görs på rasterna för att inte påverka arbetsuppgifterna? Min gissning är att det nog är lite si och så med det, men å andra sidan har jag inget emot att bli läst. Haha!

Lär oss hur Sverige fungerar

Varför innehåller inte skolundervisningen mer information om arbetslivet? Alla ungdomar borde få veta hur det fungerar att söka jobb, skriva anställningsavtal, och tolka lönespecifikationer. Det är viktigt att veta hur man ska bete sig om man blir sjuk och inte kan gå till jobbet, ifall man blir gravid och/eller vill vara föräldraledig eller om man kanske blir av med jobbet. Ska man arbeta vitt eller svart? Var har man för rättigheter och vilka är skyldigheterna? Jag ser hur alla unga runt omkring mig står helt handfallna inför den här delen av vuxenlivet.

Det är inte heller så konstigt att det fuskas så mycket med alla bidrag, ersättningar och liknande - väldigt få får reda på dom faktiska konsekvenserna och ännu färre känner av dom i sitt vardagsliv. Jag tror faktiskt att ju mer folk får veta, både rent faktamässigt och genom faktiska upplevelser, desto klokare och mognare blir dom. Även om jag är medveten om att många människor avsiktligt tar genvägar och fuskar av lättja eller elakhet så vet jag också att det finns folk som försöker att ta sitt ansvar - något som dock kan vara svårt när man inte vet vad som förväntas av en.

Jag ber härmed alla vuxna i Sverige - ge oss ungdomar chansen att visa att vi kan ta hand om våra egna liv! Vi vill så gärna, men vi måste först få veta spelreglerna för att det inte ska gå snett redan från början. Om vi hjälps åt så kan vi fixa det här.

Föräldrars ansvar

Det är för mig en gåta hur föräldrar i dagens Sverige gång på gång kan med att skicka bortskämda och allmänt jävliga ungar till skolan. Jag skulle skämts ögonen ur mig ifall min unge mobbade nån annan elev, ställde till med stökerier under lektionstid eller bråk på rasterna.

Jag kan faktiskt inte förstå hur detta, som i mina ögon ter sig som ett stort problem, inte verkar bekomma dessa föräldrar det minsta - hur kan man bry sig så lite dels om andra människor i samhället och dels om sin egen unge? Det är ju precis det här som föräldrarna är till för att fixa, det är ju här dom kan välja att spela roll. Snälla, visa att ni bryr er!

Kaffe eller te?

Nej, tack.

Det är en ständigt återkommande fråga. Oftast börjar det med att man blir tillfrågad om man vill ha en kopp kaffe. Jag tackar nej och säger att jag aldrig lärt mig dricka det. Då kommer alltid samma följdfråga: "Vill du ha te då?". Nej, inte det heller. För mig är dom synonyma - båda är beska och smakar äckligt.

Att ge ett litet barn kaffe eller te för första gången brukar inte resultera i någon väldig succé. Det är ingen smak som dom flesta naturligt gillar, utan man måste lära sig att dricka det. Det är precis som man lär sig att röka cigaretter eller att dricka sprit, och det är det heller inte någon unge som föds med förkärlek till.

Det blir inget kaffe eller te för min del och det är inget konstigt med det. Uppfattat?

Sex som självklarhet

Om sex skulle vara en av dom viktigaste sysslorna en människa kan hänge sig åt - borde det inte då vara en av dom enklaste? Tyvärr upplever jag det inte alls så enkelt, utan snarare ganska jobbigt.

Min kille säger sig ha behov av att komma varje eller högst varannan dag. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte har nån större koll på hur det rent praktiskt fungerar att vara kille, men jag får väl utgå från att hans kropp fungerar på det viset.

Jag skulle inte ha några problem med att ha sex en gång i månaden om det skulle vara så, min aptit på sex är som ni kanske förstår inte särskilt stor. Jag har inget emot det, men det gör mig inget om jag inte får det, om man säger så. För mig är en gång i veckan lagom, men han vill ha minst tre vilket resulterar i att jag känner mig stressad och lätt blir sliten, helt enkelt för att lusten inte finns.

Vi har ett problem, det står klart. Men jag tycker väldigt mycket om honom, jag älskar honom rentav, så det känns inte som om detta ska få förstöra vårt i övrigt helt underbara förhållande. Det måste väl gå att hitta en lösning?

Hjälp, tar det aldrig stopp?

Nu har jag skrivit min blogg i ungefär ett dygn och det har bokstavligen runnit ur mig en massa saker, sånt som länge varit djupt instängt i mitt mörka inre. Det låter kanske löjligt att uttala sig på det viset, men det är faktiskt så det känns. Mycket har hänt och mycket kommer att hända innan mitt behov att skriva av mig försvinner, om det alls gör det.

Vikten av att ha både in- och utflöden av information, tankar, känslor är obeskrivbar. Det är först när det blir jämvikt som man kan känna harmoni, det är min övertygelse. Jag vet inte vad det där kom ifrån, det bara pluppade fram samtidigt som jag skrev det, men det låter bra i mina öron så det kan mycket väl vara dagens sanning.

Otrevliga jag

Jag gillar inte alls att säga ifrån på skarpen, jag förmår inte ens att göra det. När folk lånar/använder mina saker och skadar eller gör sönder dom så är jag så mesig att jag inte ens kan kräva ersättning, utan säger att det är okej. Jag hatar dessa människor som inte själva tar på sig ansvaret och ersätter prylen. Man måste alltså säga åt folk att dom är ersättningsskyldiga, för dom förstår det uppenbarligen inte själva.

Jag lånar i stort sett aldrig ut saker till folk. Och jag avskyr när folk bara gör anspråk på eller lånar mina saker utan att fråga om lov eller ens säga till mig. Jag blir illamående av att tänka på hur vårdslöst och ohygieniskt dom mycket väl kan tänkas behandla mina saker. Det går bara inte att gilla läget, det tar emot i hjärtat.

Istället för förvirring: musik

Nu orkar jag inte sitta fast i tankeklistret längre, så jag ska nog börja lyssna på lite lugnande musik. Tips på musik som gör att tiden upplevs som stillastående mottages härmed tacksamt.

För övrigt kan jag tillägga att det är väldigt skönt att sova, för då slipper man tänka så mycket. Nåt annat som jag också gillar är att slösurfa och dricka varm choklad, vilket också är vad jag kommer att ägna förmiddagen åt.

Underligheten

Det mest underliga är att jag längtar efter att bli gravid. Jag längtar efter att få ta hand om små barn, förhoppningsvis sammanlagt två-tre stycken. Men jag är rädd att jag kanske inte kan få barn. Det vore så ledsamt att inte få vara med om det, men samtidigt förstår jag ju att alla inte kan få den chansen. Om jag inte kan få barn naturligt måste det finnas andra sätt, för jag tror på allvar att jag skulle bli en bra mor.

Fast när jag känner mig så förvirrad över min självbild som jag gör nu bör jag nog stanna upp och tänka efter. Inte för att jag gjort nåt annat än att tänka dom senaste åren, men ändå...

Förvirring råder

Oftast känner jag ingen som helst dragning till det motsatta könet, vilket jag förstår kan te sig lite knepigt då jag faktisk har en pojkvän. Även jag själv förvirras av detta faktum.

När jag tänker efter så ser jag nog mest tjejer. Jag kan namnet på otroligt många fler tjejer än killar, i alla sammanhang (bekanta, kändisar osv). Jag lägger märke till kvinnor framför män, helt enkelt.

Kvinnor är oftast vackrare och mer tilltalande än män, med mina ögon sett. Ändå har jag aldrig varit kär i någon tjej och har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle kunna ha sex med en annan kvinna.

Jag har svårt för s k tjejkompisar. Jag känner mig aldrig "tjejig" nog att vara med i deras diskussioner om sexigaste och snyggaste killen, shopping och annat meningslöst.

Min bästa vän är en homosexuell kille. Han är inte så fast i det där med könsroller, utan han är åtminstone sig själv. Och sen är jag ju väldigt bra kompis med mina föräldrar och syskon förstås, även fast det inte är samma sak. Jag skulle nog aldrig kunna förklara allt jag känner för dom.

Äckel-päckel

Jag kan inte låta bli att avsky folk som inte tvättar händerna efter att dom gått på toaletten. Bara tanken på att nån tar i hand med mig eller petar på mina saker med kiss- och bajsrester på händerna... Fy fan vad äckligt!

Att veta eller inte veta

Varje dag är en ny dag, fylld av spännande upptäckter och hemska sanningar. Ibland vet jag inte vad det är som jag känner.

Jag känner mig inte feminin, jag känner mig inte som en tjej. Jag känner mig som en människa. Jag kan inte trivas i mig, fast om jag skulle få chansen att byta kropp skulle jag heller inte vilja det. Jag är inte ful, jag är inte vacker. Jag bara är.

Jag skulle lika gärna kunna vara kille. Det är otäckt att tänka så, för det känns perverst och förbjudet. Men det är likväl sant.

Det känns inte schysst mot min pojkvän, jag vet att han ser mig som väldigt kvinnlig och sexig. Tyvärr känner jag inte igen mig i hans bild av mig.

Vad ska jag göra? Jag kan inte hindra tankarna från att komma. Jag kan inte låtsas vara nån annan än den jag är, vem jag nu än må vara.

Min heliga plats

Här kan jag skriva i lugn och ro och det känns så ofantligt skönt att veta det. Jag kan äntligen släppa alla hämningar och måste inte skriva, känna och tycka vad som förväntas av mig. Det spelar ingen roll om folk läser här, för jag är fri nu.

Julen är bara skit

Det enda som är bra med julen är att man får ledigt från skolan eller jobbet. Resten är bara trams. Vem vill låtsas vara glad för skitsaker som t ex tandborstar och kläder som ändå inte passar? Inte jag iaf. Jag får hellre ingenting än låtsas vara nöjd för alla välsignade gåvor. Och vem är så förlegad att han/hon ännu i våra dagar bryr sig om Jesus eller vår Herre Gud? Jag hoppas verkligen att folk slutar tro på dessa sagor snart...

Mörkt

Det är mörkt både ute och inne i mig. Ibland vet jag inte vem jag är. Livet är fullt av gåtor som aldrig tycks bli besvarade. Jag försöker att ta mig ur dom värsta fallgroparna, men det finns alltid fler hål i marken att trilla ned i.

Skriva, skriva, skriva...

Att prata om saker och ting är ett bra sätt att få ur sig det jobbiga som tär på en. Men om man inte vill berätta om vissa saker så kan man skriva ned dom istället. Det är därför jag startat min blogg.