Mina älskade barn!

Jag vill inte inse att jag troligtvis antingen inte gillar sex alls alternativt inte gillar heterosex. Detta innebär att det inte blir några barn gjorda. Hmm... hur ska jag då kunna bli en (ung) mamma, något som så länge varit min dröm? Tre ungar vill jag ha, jag tycker inte att finns det något vackrare än barn. Kärlek är väl vacker, om allt fungerar som det ska, annars gör det bara ont. Kärleken man ger till och får av ett barn är så mycket rakare, enklare.

Jag vill ägna nätter åt att inte sova p g a barnskrik och amning, vara utmattad om dagarna och känna varma små knyten mot min hud. Jag vill försöka främja små individers framfart inom livets alla tänkbara områden. Jag vill hjälpa till med läxor och finnas där som en klippa att luta sig mot när det känns svårt. Jag vill känna mig lite misslyckad ibland, men innerst inne veta att jag älskar mina barn mest av allt och gör mitt bästa för att dom ska få det så bra som möjligt. Jag längtar så...

Uppgivenhet

Jag har mått jätteilla större delen av dagen, har iofs varit kass på att äta, men det känns inte som hela sanningen. Mår kasst för övrigt också. Orkar snart inte längre nåt alls, känner mig så tom och ensam. Jag är missnöjd med mitt liv och jag känner mig misslyckad. Orkeslös och olycklig. Menlös och obetydlig.

Jag önskar ofta att jag hade mod att göra nåt drastiskt, t ex bara dra härifrån ett tag. Här får jag för mig att alla stirrar på mig, bevakar allt jag gör. Jag känner inte att jag hör hemma nånstans. Det känns som om ingen förstår mig, inte ens jag själv. Faktum är att jag ibland inte ens känner igen mig själv, förstår inte varför jag beter mig eller känner som jag gör. Jag blir rädd, för jag kan inte kontrollera mina känslor. Jag tar ut mina inneboende aggressioner på alla omkring mig, gör så alla andra också mår skit.

Jag är folkskygg och sitter mest hemma i lägenheten. Umgås inte längre regelbundet med några vänner. Det känns som om jag försatt mig i ett fängelse som jag inte vågar lämna, så jag går fram och tillbaka och tänker, tänker, tänker tills jag blir galen. Vem är jag? Vad vill jag? För varje fråga jag ställer mig själv blir jag mer osäker.

Jag urholkar mig själv sakta men säkert tills inget av mig finns kvar, bara illamående och oro. Det har snart gått 5 år sen det började på allvar, så det skulle vara skönt om slutet äntligen kunde börja närma sig. Jag vill inte leva resten av mitt vuxna liv så här...