Det gick inte så bra

Jag trodde på fullaste allvar att jag kunde ändra mig och vara precis som den jag vill vara. Fortfarande tror jag att man kan byta ut vissa vanor som man inte trivs med och göra sig själv några pinnhål lyckligare på så sätt. Dock är jag inte alls så säker på att man kan bygga upp en ny personlighet bara så där.

När jag och pojkvännen pratade ut och han föreslog att vi skulle försöka igen och jobba på det som gått snett så tyckte jag att det lät väldigt vettigt. Jag älskar honom fortfarande och vill inte att han ska försvinna ur mitt liv...

Men det är just det där nånstans som den röda tråden på ett mystiskt sätt luckras upp. Jag tror inte att jag älskar honom som en partner, utan mer som en vän - en bror. Jag vill ha honom vid min sida, för han är en underbar människa. Men jag vill inte ha sex med honom, det känns så smutsigt.

Vi hade sex för några dagar sen och jag gick in för det till 100%. Jag försökte att i hans sällskap få mig själv upphetsad med hjälp av tankar, känslor och beröring. Det funkade bitvis, men inte fullt ut. När han sen ville att hånglet och smekandet skulle gå över i ett samlag så stack det till lite i hjärtat på mig. Hans kuk inuti mig? Det dröjde bara en kort stund innan jag brast ut i gråt. Jag blev nog lika förvirrad och chockad som han blev. Fortfarande förstår jag inte fullt ut vad det är jag går igenom, men det är mycket smärtsamt.

Jag har haft teorier om homosexualitet, bisexualitet, asexualitet samt intergender-tankar. Ingen av teorierna fungerar fullt ut, men om jag jämför dom var för sig emot heterosexualiteten så kan jag snabbt konstatera att jag minst av allt är heterosexuell.

Det kanske är lika bra att jag får ur mig mina tankar om dom olika "alternativen" nu när jag ändå är i gång: (Observera att detta är mina egna funderingar och tolkningar kring begreppen om sexpreferenser och kroppsuppfattning. Om jag missuppfattat betydelsen av nåt begrepp eller beter mig verbalt klumpigt så hoppas jag att ingen tar illa upp eller känner sig påhoppad eller missförstådd - detta är mitt sätt att tolka mig själv och min relation till mig själv och andra människor.)

Homosexualitet: Jag är helt klart väldigt attraherad av tjejer, jag ser uteslutande tjejer och tycker att kvinnor i allmänhet är oerhört vackra. Jag kan bli helt fixerad vid tjejers utseende och personligheter och ibland kommer jag på mig själv med att stirra opassande på mina intet ont anande medmänniskor av det kvinnliga könet.

Jag har svårt att släppa in tjejer innanför mitt yttre skal och har under en lång, lång tid haft svårt för att ha tjejkompisar. Jag har känt mig utanför, egendomlig och har haft svårigheter med tillit till dom. Kanske har det att göra med att jag blev mobbad under hela min uppväxt. Dock har jag blivit ungefär lika illa behandlad av tjejer som killar, så det bör inte finnas nån märkbar könskillnad p g a det.

Bisexualitet: Jag har varit tillsammans med totalt två killar och kär i en tredje. Jag kan inte minnas att jag varit så pass kär i en tjej att jag verkligen blivit uppslukad av henne, men å andra sidan kanske det kan ha att göra med att jag aldrig låtit mig själv känna så?

Vad jag har förstått så kan man vara bisexuell i bemärkelsen att man blir kär i och vill ha sex med människor av båda könen eller så blir man kär i människor av ett kön men vill inte ha sex med dom, fast man kanske inte blir kär i människor av den andra könet men vill ha sex med dom. Det finns alltså ett gäng olika varianter. Jag kan känna igen mig i att jag vet av erfarenhet att jag kan bli kär i killar, men inte vill ha sex med dom. Vad gäller tjejer så är jag ganska säker på att jag vill ha sex med dom och att jag blir attraherad av dom, men jag är inte helt övertygad om att jag kan bli kär i dom.

Asexualitet: Jag har hittills i mitt liv aldrig känt nån bestående sexlust vad gäller killar. Jag har många gånger (då jag tänkt på heterosex) känt att jag absolut inte skulle ha några problem med att leva i celibat, även om jag nog aldrig skulle få för mig att göra det i verkligheten utan bara pratar om själva principen.

När det handlar om tjejer så är jag fortfarande osäker på hur det skulle funka med sex, särskilt eftersom jag aldrig prövat. Jag kan inte riktigt se mig själv ha sex med en tjej eftersom det känns så ovant, men jag kan å andra sidan inte se mig ha sex med en kille utan att känna nån slags ångest heller.

Intergender: Jag har ofta känt mig som en subjektiv själ som bor i en kropp som den inte tillhör och därmed ser på rent objektivt. Jag har länge haft svårt att referera till mig själv som kvinna, tjej. Jag har ofta känt mig könsneutral, men ibland sett mig mer som en kille än en tjej. Det saknas en koppling mellan det jag anser vara mig "jag" (mitt inre jag, min själ) och min kropp (mitt yttre jag) och jag har svårt att se på mig själv utifrån snarare än inifrån.

Jag vet att detta är en könsidentitet och inte en sexualitet, men jag tror att det kan ha betydelse att trivas i min egen kropp för att jag ska kunna hitta mig själv fullt ut.

Ännu en tvärvändning

Jag och min pojkvän snackade ordentligt igår kväll och vi ansåg båda två att vi nog borde försöka laga vår relation. Vi tyckte att det var så jävla smärtsamt att skiljas - inte bara på grund av alla fina minnen som vi delade, utan också för känslorna vi fortfarande har för varann.

Efter att ha insett att vi älskade varann så gick vi igenom vad som var fel och jag lärde mig så himla mycket. Jag insåg att jag inte behöver sätta en etikett på mig själv, det spelar inte nån roll. Jag måste inte heller vara på ett visst förutbestämt sätt, så som jag tror att andra vill se mig. Jag behöver ju inte leta efter den jag är - jag kan bli den jag vill vara!

Tvärvändning

Min pojkvän gjorde slut med mig för en kvart sen. Igår kväll berättade jag för honom att han var alldeles för snäll mot mig som lät mig vara så tillbakadragen och kall mot honom, fast jag vet att han tar illa vid sig av detta.

Alldeles nyss sa han till mig att han tänkt på det jag sa igår, att han nog är för snäll så därför skulle han nu göra slut. Min enda reaktion var en enorm sorg över att det blivit så här, han är ju en sån fin kille. Jag svarade honom att jag förstod hans beslut, för det gör jag.

Hujedamej!

Jag kan inte fungera normalt längre. Mina tankar upptar i stort sett varje minut av min vakna tid och jag kan inte sova om nätterna.

Jag vågar och orkar inte prata med nån om vad jag känner, för jag vet ju inte själv exakt vad det är. Dom små fragmenten som håller på att forma en ny slags verklighetsuppfattning är så få och svåra att tyda att jag inte vet om jag drömmer eller ej.

Under natten till idag kunde jag bara sova ca 2,5 timmar och idag känns det som om hela kroppen ska ramla isär. Jag vet ju att det här inte är bra, men jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Situationen är ohållbar, men vad är alternativet?

Sanningen finns inuti mig

Jag tror att det finns en massa undangömd information i mitt undermedvetna. Jag kan liksom inte se vad pusslet ska föreställa, men eftersom jag har ett gäng lösa bitar så måste det finnas ett pussel. Det finns en massa frågor och konstateranden som fungerar som ledtrådar.

Varför måste jag vara så pedantisk hela tiden? Varför kan jag inte tycka att lagom är nog? Varför känner jag att om jag inte gör mitt bästa så kvittar det? Inget som är halvdant är värt nåt - jag måste vara bäst eller åtminstone så bra jag kan vara. Varför måste jag ha så höga krav på mig själv?

Varför lever jag som en fånge i min egen kropp och mina egna rädslor? Varför måste jag tvinga mig själv till att vara osynlig och medgörlig? Varför vågar jag inte släppa taget? Jag är stel som en pinne, jag vågar inte ens röra mig med vinden.

Varför vågar jag inte vara fysisk? Varför vågar jag inte säga och göra det jag själv vill? Hur har det kunnat gå så långt att jag inte ens vet vem jag är längre? Vad är det jag vill dölja? Jag vill ju inte vara nån annan än mig själv.

Nu vet jag hur det känns...

Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle bli deprimerad. Deprimerade människor är ju sånna som inte orkar gå till jobbet, inte orkar träffa vänner, inte ens orkar gå och handla, inte orkar bry sig om sin familj eller sitt hushåll, sånna som får ångest över saker och ting - ja, kanske t o m panikångest.

Allt det där är ju sånt som man läser om folk som sägs vara deprimerade eller kanske utbrända. Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag känner dom flesta av dom där sakerna. Jag orkar fan inte göra ett skit och jag känner hela tiden att jag bara vill sova, sova, sova.

Jag har ingen ork, ingen vilja. Jag är en kall människa som inte orkar bry sig. Jag orkar inte göra nåt annat än det som är absolut nödvändigt för min överlevnad och för att hyfsat klara min skolgång. Jag vet inte om folk i skolan märkt att jag mår så dåligt, men så fort jag kommer hem så är jag totalt slutkörd och orkar bara äta lite och sova resten av dagen.

I skolan försöker jag att inte skrämma slag på folk. Jag anstränger mig verkligen för att få folk att tycka att jag inte är hur konstig som helst, utan ganska trevlig. Jag vet inte hur väl jag lyckats, men folk verkar i alla fall inte ta några omvägar när dom ser mig. Men jag pratar inte med någon utan att denne tilltalar mig först, jag varken orkar ha en konversation med nån eller kommer på nåt att säga.

Mitt liv kretsar kring att överleva dagen. Varje enskild dag är inte längre ett delmål, utan ett mål. Delmålen är möjligtvis timmarna på dagen eller kanske lektionerna - jag vet inte. Jag längtar bara efter att få sova, inte behöva tänka och inte behöva vara mig.

En känsla av meningslöshet

Jag vill helst bara gråta, men det kommer inga tårar. Jag vill helst bara sova, men det går ju inte att sova dygnet runt. Jag vill helst sluta tycka synd om mig, men det känns så otroligt meningslöst allting.

Jag vill helst känna att saker och ting är värda nåt, jag vill känna att mitt liv är här och nu. Istället känns det som om jag lever på gamla minnen och framtidsdrömmar. Det är inget liv här och nu, det är då och sen.

Utan min familj vore jag ingenting. Tänk om jag inte hade dom att älska tillbaka, precis som dom älskar mig? Då skulle jag nog inte orka ens hälften av vad jag orkar idag - och ändå orkar jag inte ens hälften mot vad alla i min omgivning verkar göra.

Mitt liv verkar bestå i att vara deppig och undra när det ska ta slut. Jag vet så väl att bara jag kan göra mitt liv drägligare, men jag förstår inte hur. Varje gång jag tror att jag hittat en ny pusselbit som kanske kan hjälpa mig på vägen så verkar jag missuppfattat allting och mina teorier rasar ihop som vore dom sandslott som slukas av höga vågor.

Om jag visste vad jag skulle göra åt mitt dilemma skulle jag göra det på en gång - det är verkligen ingen rolig upplevelse att sitta fast i sina gamla och dåliga vanor utan att lyckas komma loss... Jag vill så gärna bli fri.