2007-11-14

Det funkar inte...

Jag har kommit fram till en sak: Det är jävligt mycket lättare att vara öppen gentemot andras sexuella preferenser och självbilder än sin egen. Livet suger rätt hårt just nu, om man säger så - om än inte bokstavligt talat. Frustrationen i sovrummet är rejält uttalad, irritationen är minst sagt påtaglig.

Jag vet nog innerst inne att det inte är så här mitt liv ska se ut, men det är så svårt att släppa taget om allt man tidigare stått för, eller det man har försökt övertyga sig själv om att man står för. För min del är skadan redan skedd på många plan och det känns som om jag har många djupa skärsår. Om jag slutar att bildligt talat skära mig själv så kanske jag slutar blöda, men ärren kommer nog aldrig att blekna bort.

2007-11-08

Gissa min ålder!

Alla som vill får vara med och gissa min ålder i kommentarsfältet.

2007-10-19

Beslutsångest

Hmm, jag kanske gillar tjejer... va, gör jag? Nej, det gör jag väl inte... eller? Fast killar gillar jag ju i alla fall inte, eller hur? Tja, det är väl egentligen inget fel på dom. Dom kan ju t o m vara rätt söta och oskuldsfulla. Fast det klart, inget sex, va? Nej, eller jo, eller va? Ja, sex med tjejer kan man väl ändå inte ha? Fast det vore kanske mysigt... fast läskigt. Skulle jag vara naken med en lika naken tjej? Ta på henne, liksom? Det går väl inte för sig? Och hur skulle det gå till i så fall? Nej, det vore alldeles för läskigt.

Vem är jag?

Jag har i många år kompromissat bort mig själv, vem jag är och vad jag vill. Det är inget jag vill fortsätta med. Hur meningslöst är det inte att leva som ett tomt skal under flera jävla år? Jag fattar inte hur hjärndöd man kan vara. Och så tror jag att det blir bättre om jag gömmer mig, fegar ur, om ingen annan märker nåt! Det är ju inte ens dom som mår dåligt från början! Haha! Nej, det här får bara inte fortgå.

Har funderingar på att ringa en vårdcentral och se om man kan få komma intill och prata med nån. En psykolog, kurator, whatever. Nån som kan hjälpa mig att strukturera upp mitt liv och hitta knutarna som behöver lösas upp. Men jag är ju så förbaskat mesig. Hur ska jag våga? Vad ska jag säga?

2007-10-18

Tillbaka på ruta ett

Ja, då var det dags igen. Inombords är jag lika sorgsen som en del av er kanske minns mig och utombords är jag väl ungefär likadan. Jag gråter utan anledning, har ingen framtidstro och har fortfarande inte hittat min rätta plats. Livet leker - med mig, och jag lyckas inte själv återta kontrollen.

Som alltid står jag inför ett vägskäl. Gör vi inte alla det nästan hela tiden? Vem är jag, vad vill jag? Och så skuldkänslorna... pojkvännen som älskar och bara ger och ger och som jag älskar tillbaka på nåt sätt. Föräldrarna, släktingarna, vännerna - vem är jag att bara helt plötsligt vända om och bete mig oförutsebart? Kan man alls lita på mig? Är jag bara ett monster som släpps lös? Vad är det frågan om egentligen?

Och barnen, som jag så gärna vill ha... som jag längtar efter. Hur svårt skulle det inte bli? Som om nån vill ha mig och vara med mig! Jag skulle nog inte velat, värre pessimist får man leta efter! Att "allt är skit" verkar vara mitt livsmotto.

Nej, jag orkar inte leva så här längre. Tanken på att bara fly känns lockande, men jag är för mesig. Vart skulle jag ta vägen? Jag har inte många vänner, eftersom jag inte orkat umgås med någon ordentligt på många år nu. Jag har isolerat mig själv till ett olyckligt och ensamt liv. Ingen vet. Inte ens jag.

2007-01-03

Modig blir feg & rätt blir fel

Jag har väntat och väntat. Har inte velat tänka på allt som har hänt, men ändå inte hänt. Men nu måste jag snart vråla ut allting ur huvet, annars blir jag galen!

Okej, så det som har hänt sen sist är att jag blivit ihop med min pojkvän igen. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till, men det blev så i alla fall.

Efter att han hade läst igenom brevet där jag beskrev hur jag kände och inte kände så tyckte jag att vi nog borde låta bli att tala med varann ett tag. Dels för att jag skulle kunna få tänka lite ifred, men kanske mest för att han skulle få chansen att glömma mig (något jag misstänkte att han kanske inte skulle vilja inse att han behövde själv).

Jag fick ett meddelande från honom efter några dagar och han undrade om vi kunde pratas vid lite grann över telefon, han ville så gärna. Jag gick med på det, för jag tänkte att han kanske behövde reda ut nåt. Under samtalets gång så kände jag mig så jävla misslyckad, som om jag hade förstört för oss båda. Allt var ju så självklart, jag älskade honom - han älskade mig. Vi borde väl egentligen vara ihop istället för att sitta och gråta över varann på varsitt håll?

Det slutade med att jag åkte hem till honom, vi var ihop igen. Jag kände mig normal, lättad över att jag kanske skulle kunna slippa att ta tag i allt det svåra trots allt. Jag trodde att jag hade inbillat mig alltihop.

Nu sitter jag här och väntar på att flytta in i en gemensam, nytapetserad 2:a med rymligt kök och balkong och allt jag kan tänka på är detta: Vad hände med mitt liv? Var är mina drömmar nu? Allting känns meningslöst.

Jag vill fortfarande inte ha sex med honom, han är inte mer än en bror för mig. Fast jag älskar honom på ett ytterst komplicerat sätt. Men tänk om jag inte vill ha sex med nån alls, någonsin? Tänk om det inte finns nåt som är "rätt" för mig alls?

Sagan om den hjältemodiga som fegade ur är bara påbörjad. Hur fan ska det gå?