Jag har väntat och väntat. Har inte velat tänka på allt som har hänt, men ändå inte hänt. Men nu måste jag snart vråla ut allting ur huvet, annars blir jag galen!
Okej, så det som har hänt sen sist är att jag blivit ihop med min pojkvän igen. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till, men det blev så i alla fall.
Efter att han hade läst igenom brevet där jag beskrev hur jag kände och inte kände så tyckte jag att vi nog borde låta bli att tala med varann ett tag. Dels för att jag skulle kunna få tänka lite ifred, men kanske mest för att han skulle få chansen att glömma mig (något jag misstänkte att han kanske inte skulle vilja inse att han behövde själv).
Jag fick ett meddelande från honom efter några dagar och han undrade om vi kunde pratas vid lite grann över telefon, han ville så gärna. Jag gick med på det, för jag tänkte att han kanske behövde reda ut nåt. Under samtalets gång så kände jag mig så jävla misslyckad, som om jag hade förstört för oss båda. Allt var ju så självklart, jag älskade honom - han älskade mig. Vi borde väl egentligen vara ihop istället för att sitta och gråta över varann på varsitt håll?
Det slutade med att jag åkte hem till honom, vi var ihop igen. Jag kände mig normal, lättad över att jag kanske skulle kunna slippa att ta tag i allt det svåra trots allt. Jag trodde att jag hade inbillat mig alltihop.
Nu sitter jag här och väntar på att flytta in i en gemensam, nytapetserad 2:a med rymligt kök och balkong och allt jag kan tänka på är detta: Vad hände med mitt liv? Var är mina drömmar nu? Allting känns meningslöst.
Jag vill fortfarande inte ha sex med honom, han är inte mer än en bror för mig. Fast jag älskar honom på ett ytterst komplicerat sätt. Men tänk om jag inte vill ha sex med nån alls, någonsin? Tänk om det inte finns nåt som är "rätt" för mig alls?
Sagan om den hjältemodiga som fegade ur är bara påbörjad. Hur fan ska det gå?
2007-01-03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)