Hur ska man tyda detta egentligen?

Det är fem år sen jag blev tillsammans med min allra första pojkvän. Vi hade två språklektioner ihop varje vecka på gymnasiet och det hade även visat sig att vi delade fritidsintressen. När det var dags för skolavslutning och sommarlov anordnades en stor fest och jag drack för första gången på allvar. Jag hade noga räknat ut hur mycket jag troligtvis skulle tåla och jag såg till att inte bli så berusad att jag inte hade kontroll. Han kom fram till mig där jag satt i gräset och brottade ned mig. När jag hade satt mig upp satte han sig brevid mig och började helt sonika råhångla med mig. Jag förstod inte riktigt vad han menade, men det var min första kyss så det var lite spännande ändå.

Han hörde av sig dagen efter och ville träffas igen. Jag förstår nu i efterhand att jag inte var intresserad av honom, men jag hade aldrig varit kär eller intresserad av någon vid det laget så jag tänkte att det kanske var så det skulle vara. Det kunde väl vara kul att pröva på nåt nytt och dessutom verkade alla på festen tycka att det var kul att vi "äntligen hittat varann" (han hade tydligen spanat in mig länge och tydligen hade folk fått uppfattningen om att det var ömsesidigt). Vårt förhållande var okej, men ganska trist. Jag kände ungefär att "det här kan inte vara allt som livet har att ge". För snart tre år sen gjorde jag slut med honom. Vårt förhållande hade varat i två år. Han hade visserligen gjort slut med mig ett år tidigare, men jag hade med mina "mysiska kvinnliga krafter" lyckats locka honom tillbaka till mig redan en månad efter uppbrottet. Den största anledningen till att jag ville ha tillbaka honom var att jag kände mig misslyckad och ensam.

Under det sista året kände jag mig dock mer och mer övertygad om att nåt inte stod rätt till. Han gjorde aldrig nåt dumt mot mig och även om han inte var typen som gärna hade djupa samtal om livet och omgivningen var han väldigt tillmötesgående mot dom behoven jag visade upp. Ändå kände jag mig utnyttjad och obekväm, ungefär som om jag vore en porrskådis som han tittade på och hade sex med. Jag blev aldrig upphetsad och fick därför ofta ont när vi hade samlag och jag kände mig otroligt deprimerad och förvirrad. Att ha sex blev som nån slags rutin, ungefär som att borsta tänderna. Jag förstod inte alls varför jag kände allt detta.

Efter våra två år tillsammans kände jag att jag höll på att sprängas. Han var som sagt jättesnäll mot mig, men ändå kände jag mig äcklad över honom - inte hans personlighet, men hans kropp. Anledningen var fullständigt oklar, men jag stod inte ut med vad jag upplevde var en slags psykisk tortyr. En dag när vi två var ensamma hemma hos honom gjorde jag slut och han blev helt förstörd. Jag tyckte att jag var så orättvis mot honom och jag kände mig så elak och otäck att jag inte klarade av eller vågade stanna kvar hos honom tills hans föräldrar kom hem. Jag skämdes jättemycket för mina känslor och handlingar gentemot honom under en jättelång period efteråt, men jag tröstade mig med att jag faktiskt kände att jag inte hade nåt val.

När vi separerat kände jag hur en sten föll från mitt hjärta. Äntligen var jag frisläppt! Jag gav mig inte ut för att leta någon ny partner utan gav mig tid att fundera på vad som hänt i mitt förra förhållande och vad jag ville få ut av mitt nästa. Uppskattningsvis ett halvår senare fann jag mig själv plötsligt uppslukad av tankar om bi- och homosexualitet. Jag vet inte varifrån dessa impulser kom, men jag antar att det inte är särskilt ovanligt att dessa funderingar kommer till en i ungdomens dagar.

Jag tänkte på mina dåvarande känslor inför en massa olika människor och jag funderade även på min barndom och uppväxt. Kanske kunde jag hitta några ledtrådar där? När jag en dag satt och kollade igenom gamla skolkataloger märkte jag att jag kunde namnen på i stort sett alla tjejer, men nästan inga av killarna. Jag tänkte efter och insåg att jag i vardagen "såg" nästan uteslutande tjejer. Jag brydde mig inte alls särskilt mycket om hur killar såg ut eller vilka dom var intressarade av. Jag tyckte att tjejerna var finare och såg killarna mer som vänner än potentiella partners. Mycket talade för att jag kanske inte var så heterosexuell som jag trott mig vara.

Efter vidare reflektioner fanns det dock en del frågor som hängde kvar i luften: Varför hade jag aldrig blivit kär i en tjej? Varför kändes tanken på att ha sex med en annan tjej otroligt läskig och overklig? Min bästa killkompis är bög och han ställde upp som ett slags bollplank när jag ville prata. Jag följde även med honom och såg paraden i samband med Stockholm Pride. Även om det är en extrem show så uppskattade jag den ändå väldigt p g a öppenheten och alla människor som gick hand i hand och bara lyste av lycka. Det kändes som en otroligt kärleksfull tillställning och jag tyckte att det var så fint att alla dessa människor hittat varann.

Ungefär ett år efter att det tagit slut med min första kille klampade en annan kille in i mitt liv. Vi träffades på internet och pratades vid jättemycket i telefon innan vi slutligen träffades. Det var hans idé att träffas och jag såg det mest som en kul grej. Min tanke var att han skulle bli en nära killkompis. Han var rak, ärlig och lyhörd vad gällde mina tankar, känslor och behov. Han visste att jag funderat på om tjejer vore nåt för mig, men samtidigt var hela hans person så full av energi att jag inte kunde låta bli att ryckas med av förälskelsen för mig som han visade sig bära på.

Nu har jag och min nuvarande kille varit tillsammans i ungefär ett och ett halvt år. Jag har på allvar känt mig vara kapabel att bilda en familj med honom om ett tag, eftersom jag alltid velat ha barn - och om möjligt ganska tidigt. Tyvärr har tankar och känslor liknande dom jag oförklarligt började hysa för min förra pojkvän börjat komma upp till ytan. Jag känner mig äcklad av hans kropp och hans begär efter min kropp. Han vill t ex titta på mig i olika ställningar när han runkar - jag vet visserligen inte hur vanligt det är, men det ter sig inte som nåt sjukt eller konstigt när jag försöker tänka efter logiskt. Han frågar mig väldigt ofta om han kan och får tillfredsställa mig på något vis. Han känns inte egoistisk, utan bara väldigt sexhungrig. Han är verkligen otroligt omtänksam på alla sätt och det finns egentligen inget fel på honom alls.

Tyvärr är det ändå nåt som inte stämmer. Mina tankar om bi- och homosexualitet har kommit tillbaka. Jag kan inte sova på nätterna för jag ligger och känner nån slags skuld för att jag känner som jag gör fast jag har min pojkvän. När vi ska ha sex kan jag inte förmå mig till att tycka att det är annat än jobbigt. Jag försöker att ställa in mig på att det är skönt och mysigt, men det fungerar inte. Jag känner mig äcklad och äcklig på samma gång. Mina tankar är ganska svårdefinierade och jag lyckas inte återge dom med ord. Dock vet jag att jag inte kan fortsätta så här i all oändlighet - situationen är för min del ohållbar.

Jag har både undermedvetet och medvetet dragit mig tillbaka på många sätt, i synnerhet vad gäller kroppskontakt. Han verkar däremot fungera på motsatt sätt - när jag drar mig undan så växer hans åtrå och lust och han verkar nykär och omtöcknad i mitt sällskap. Jag känner mig otroligt elak och orättvis mot honom eftersom jag inte har berättat vad jag känner. Han vet ju att jag bar på dom här tankarna i samband med att vi först träffades, men han tror att jag har lagt det bakom mig för alltid (vilket jag berättade för honom att jag själv trodde att jag gjort i samma veva som vi blev ett par och jag mådde bra i vår relation).

Ingenting har egentligen hänt som skulle ha kunnat påverka varken min första eller andra pojkvänsrelation till att kännas fel. Det enda jag säkert vet är att jag inte känner mig bekväm med situationen som den är just nu. Dumt nog är jag sambo med min pojkvän och vi läser tillsammans på samma skola i samma stad (varken min eller hans hemstad). Vi har ett kontrakt på lägenheten som varar i ytterligare ett halvår och vi har lagt en massa depositionspengar som är fastlåsta. Att flytta isär för att pröva om jag skulle må bättre utan honom känns inte aktuellt förrän om tidigast ett halvår eftersom ingen av oss klarar det ekonomiskt p g a knappa studiemedel. Om jag inte hade nån relation på gång och ej heller boende-/ekonomiproblemen så skulle jag troligtvis vilja pröva att kolla efter tjejer - bara för att se hur jag skulle känna. Tyvärr verkar det inte bättre än att jag sitter fast här ett tag till.

Min fråga är om det alls går att tyda nånting av min uppenbart förlorade identitet i det jag har skrivit. Går det att se nåt mönster? Inbillar jag mig saker? Är det bara nåt som jag tillfälligt går igenom? Bör jag berätta vad jag känner för min pojkvän? Kan jag påverka min situation?