2006-10-30

Fy fan, vilken lättnad!

Han hatar mig inte. Han är inte ens arg på mig. Bara oerhört ledsen. Jag är också ledsen, men jag vet att jag måste få distans till vår relation för att kunna avgöra vem jag är och vad jag egentligen vill.

Efter många tårar och snyftningar från oss båda kan jag konstatera att han lärt mig så mycket värdefulla saker. När han givit mig så bra verktyg är jag skyldig mig själv att ta tag i alla mina problem som jag har.

2006-10-28

Att komma ut som lesbisk inför sin pojkvän

Alltså, att ens tänka tanken att komma ut som troligen lesbisk inför sin pojkvän som man verkligen älskar är allt annat är roligt. Att sen göra slag i saken och faktiskt göra det är rent smärtsamt.

Det värsta av allt: Tänk om jag i efterhand skulle inse att jag gjort fel? Tänk om jag faktiskt vill ha honom i alla mina dagar? Jag skulle dö om jag insåg att jag gjort fel, om jag förlorat min chans.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag höll på att pissa på mig när jag avslöjade mina innersta tankar genom att skriva ned dom i ett brev. Att öppna munnen och säga alla hemska ord och känslor skulle jag aldrig någonsin våga.

Nu väntar jag bara på reaktionen, på att han ska ha läst brevet och reagerat på det. Jag är så nervös att jag t o m måste skriva av mig här. Kan inte hålla tillbaka all spänning jag bär på inom mig.

Tänk om han aldrig mer vill se mig? Kanske vill han aldrig mer prata med mig? Vad ska hans familj säga? Kommer dom att få veta allting jag skrivit i brevet? Kommer dom att tycka illa om mig? Aj, det gör så ont att tänka så.

2006-10-27

Det blir alltid värre framåt natten

Ensamheten, utsattheten och uppgivenheten kommer alltid och lägger sig som ett extra täcke om mig på nätterna. Inte helt sällan även tidigare på kvällarna, eller som på senare tid även på dagarna.

Det är en till synes bottenlös känsla och jag undrar ibland om jag någonsin kommer att komma undan den. Ibland önskar jag att jag var som "alla andra", d v s att jag kände mig helt nöjd och tillfredsställd men den s k heteronormen och hur mitt liv har kommit att se ut.

Ofta tycker jag att det helt enkelt är svårt att förhålla sig till en massa företeelser som händer omkring mig. Jag förstår inte alltid vad jag tycker och vill eller varför jag eventuellt har en åsikt om saker och ting. Jag kan också komma på mig med att i större utsträckning än förut försvara och ifrågasätta en massa saker på alltifrån politiska till känslomässiga plan.

För varje dag som går så lyckas jag sätta en del pusselbitar på plats. Nästa dag så tittar jag tillbaka till gårdagens slutsats och ifrågasätter den. Är det verkligen så? Nej, jag inbillar mig nog. Sen kommer det hela tiden så oerhört många nya pusselbitar också, jag hinner och orkar inte riktigt med...

2006-10-26

Jag och min familj

Mina föräldrar och syskon ser nog ingen skillnad på mig nu jämfört med tidigare. Jag har utåt sett alltid varit en ganska depressiv person som alltid har känt mig utanför och aldrig trivts med mig själv. Det började med mobbningen under skolåren, tror jag.

Dom har varit rädda för att jag ska förstora sorgen för mig själv och inbilla mig saker, det har jag förstått. Dom har därför viftat bort det hela och tyckt att jag ska tänka mer positivt och inte gräva ned mig.

Den depressiva sida jag visar dom här och nu är för dom den depressiva sida dom alltid har sett. Vem kan anklaga dom för nåt? Dom tror nog att detta är min personlighet, nåt som aldrig går över, och dom försöker kanske få mig att acceptera det.

Anledningen till att jag sett på livet som en dyster sörja är kanske att jag inte vågat se framåt. Jag har känt att livet känns hopplöst, det blir ändå aldrig som jag vill. Jag har ju inte ens vetat vad jag har velat, har bara känt tomhet inuti och en längtan efter nåt jag inte kunnat definiera. Jag har heller inte känt igen mig i nån annan person i min närhet, bara kunnat konstatera att allt känns så himla fel.

Jag förstår min familjs agerande och anser nog att dom gjort rätt utifrån vad dom sett av mig. Att jag sen aldrig vågat prata med dom om särskilt intima och känslomässiga saker är en annan sak. Sex och/eller sexualitet skulle jag inte ens våga prata om så som allting ser ut just nu, det är alldeles för laddat.

Hur?

Okej, jag känner nånstans att snart får det vara nog. Jag måste antagligen avsluta mitt nuvarande förhållande för att känna mig fri och få veta en gång för alla vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag själv är så full av fördomar mot mig själv och jag är så noga med att spela alla tänkbara roller att jag glömmer bort vem jag är.

Men hur ska detta gå till? Vi bor en bit ifrån varann och måste därför hälsa på varann för att träffas. Var, hur och när gör man slut på minst smärtsamma sätt? Hur ska jag förklara läget för honom utan att krossa honom totalt?

Jag vill inte att han ska känna att han gjort nåt fel, jag vill att han ska behålla sin självkänsla. Jag vill inte att han ska vara rädd för att träffa andra tjejer, vill inte att detta ska sätta så pass djupa spår i honom att han inte kan lita på tjejer i fortsättningen.

Svårast av allt: Vad ska jag säga? Jag vet ju inte själv säkert varför jag känner att detta är min enda utväg... eller gör jag det, fast jag inte vill erkänna det för mig själv?

Han är den ende

Min pojkvän är den ende person av manligt kön som jag hittills känt nån som helst dragning till. Det var hans röst och tankegång som fick mig på fall. Innan vi träffades pratade vi mycket i telefon med varann, ingen visste hur den andre såg ut.

Efter att ha gjort slut med min förre pojkvän berättade jag för snubben som kom att bli min nuvarande pojkvän att jag kanske var intresserad av tjejer. Jag hade ju knappast tänkt inleda nåt med honom och jag ville på sätt och vis testa hans reaktion.

Han verkade tyckta att det var kul och började kalla mig flata. Jag tyckte däremot inte att det kändes så kul, eftersom jag inte var redo att få en stämpel på mig - jag visste ju inte själv vem jag var.

Jag blev kär i hans person och tyckte mycket om våra telefonsamtal. När vi sen träffades så kändes det spännande att han verkade vilja bli ihop med mig. Troligtvis var jag ute efter bekräftelse av något slag och föll därför för hans uppvaktningsförsök.

Vad gäller killar är han verkligen den ende. Han är väldigt vettig och jag skulle inte kunna tänka mig en bättre far till eventuella framtida barn. Jag älskar honom absolut, men inte på samma åtråvärda sätt som han älskar mig och bara vill ha mer av mig.

Jag har svårt att se hur någon annan kille skulle kunna vara "mannen i mitt liv". Men om jag ändå är olycklig så måste det ju vara nåt som inte stämmer, eller hur?

Skammen och skulden

Jag vet bara inte hur jag ska hantera det faktum att min pojkvän älskar mig och vill vara med mig och ha sex med mig. Han säger att han inte vill leva utan mig, att hans liv blir meningslöst utan mig. Jag vet att han menar sanning när han säger så.

Hur förklarar jag för honom att jag själv inte alls är lika säker på att det är rätt? Hur förklarar jag att jag kanske inte ska vara med killar utan tjejer? Hur ska jag ens våga öppna munnen och säga nånting negativt? Jag vill inte såra honom, jag vill inte svika.

Jag är en sån perfektionist och traditionalist. Jag vill att allting ska vara bra och som det alltid har varit. Jag vill inte behöva göra slut och se tillbaka på det fina vi hade. Jag vill inte att saker ska ta slut eller kännas "ogjorda". Jag hatar det! Jag vill att mina val ska vara rätt, jag vill inte ha valt fel från början. Allt i mitt liv måste vara optimalt och korrekt från början till slut. Jag har tvångstankar, jag vet.

Hur ska jag kunna leva med att ha sårat honom? Min förre pojkvän sårade jag också. Det var tre år sen och jag har ännu inte kommit över det. Jag känner mig fortfarande så jävla skyldig och elak, jag pallar inte att träffa honom eller ens tänka på honom. Dels för att han äcklar mig och dels för att jag och mitt beteende äcklar mig.

Hopp om ett liv efter detta

Jag pratade nyss med min tidigare nämnda killkompis och erkände för honom att tanken på att få hångla med en tjej gör att det pirrar i min mage. Jag kan inte sluta att tänka på allt och inget.

Ibland tänker jag att jag kanske alltid mer eller mindre har varit en tjej som gillar tjejer. Kanske har mitt medvetna bara inte förstått vad mitt undermedvetna har försökt att säga mig.

Kanske har hela den här tiden av ovisshet bara varit en transportsträcka för att jag ska hinna ikapp mig själv? Kanske har det bara varit ett sätt för mig att långsamt släppa bomben?

2006-10-25

Frustrerad!

Hur fan kan min kropp och min hjärna agera så jävla tvetydigt? Varför får jag inte veta? Å ena sidan: "jag tänder inte på honom", å andra sidan: "men han är ju en sån fin person". Och detta ständiga problem med sex.

Jag tycker att det efter ca tre år borde vara avklarat. Men inte då! Istället ska man behöva gå och känna sig som ett freak, inte våga ta ett enda steg åt nåt håll eftersom ens handlingar kanske inte överensstämmer med det man egentligen känner.

Kan jag inte bara få veta om jag är hetero, bi eller homo? Hur svårt ska det vara egentligen?

Att prata eller inte prata om det

Ibland tänker jag att jag kanske borde prata med nån om hela min situation, men jag vet inte om jag vågar eller var jag skulle vända mig.

Jag har efter avslutade studier nyss flyttat tillbaka till min hemstad, en riktig bonnhåla på landet där alla känner alla. Här bor jag tills vidare hemma i familjens villa en bit utanför stan.

Just det faktum att jag bor hemma och då blir ganska övervakad av familjen + att jag inte har bil och kan ta mig till och från stan när jag vill gör att jag blir ganska isolerad. Skulle jag befinna mig nere på stan skulle jag i varje gathörn stöta på folk som jag känner mer eller mindre väl - i alla fall folk som vet vem jag är och har sin bestämda bild om hur jag ska vara.

Visst, jag har en handfull kompisar som jag umgicks med innan jag flyttade härifrån. Dessa kan jag fortfarande umgås med vid behov, men jag känner inte direkt att vi är lika tajta som förr. Vi har umgåtts med andra personer, blivit påverkade av dessa nya vänners personligheter och helt enkelt delvis växt i sär. Det är självklart ingen ovanlighet att sånt händer, men det gör att åtminstone jag känner mig ganska ensam som nyligen hemkommen.

Jag känner mig inte riktigt kapabel till att prata om mitt inre kaos med någon av dessa personer. Undantaget är min bästa killkompis som är bög. Han vet att jag inte är säker på min läggning och vi kan vara ganska raka mot varann. Dock vill jag inte belasta honom med mina förvirrade tankar, för jag tror ärligt talat att han dels inte skulle kunna hjälpa mig mer än han redan har gjort och dels känner jag att vår relation riskerar att försämras om jag bara matar honom med en massa jobbigheter och problem. Han har nog med sig själv, vilket jag till fullo respekterar. Han är en schysst typ, helt enkelt.

Slutligen får jag väl ta och tillägga att jag nog inte vågar prata om det. Det är tillräckligt svårt att skriva ned det. Det gör ont att bara tänka alla förbjudna och negativt förknippade ord som snurrar runt. Alla begrepp och tankar som jag inte vågar uttala ens för mig själv - hur ska jag våga säga det högt till nån annan?

2006-10-24

Varför så vek?

Jag kan bara inte förstå hur jag kan ha blivit en mes som skäms för sig själv. Jag kan inte förstå hur jag blivit så sårbar. Har jag alltid varit sån? Har jag alltid haft det inom mig?

Jag trodde faktist att jag var starkare än så här, men nu vet jag inte längre hur det står till. Jag borde bara skärpa mig, men det är lättare sagt än gjort.

Värst av allt är ovissheten. Vem är jag egentligen? Varför kommer den här meningslösheten, tomheten och gör mig alldeles svag just nu?

Varför kan jag inte bara vara nöjd? Vad ska jag behöva förändra i mitt liv för att trivas med mig själv? Kan man ens känna att man är nöjd och mår bra eller är det en slags myt?

Är det relationen med min pojkvän som ställer till det?
Är det relationen med min familj som inte är som den borde?
Är det relationen med dom få vänner jag har kvar som inte är nåt vidare?
Eller är det mig jag inte kommer överens med?

Snälla, ta slut!

Jag är bara så less på skiten! Det är nästan två månader sen jag skrev sist. Jag tror inte att detta är någon fas jag går igenom, det känns inte som om jag hittar ut på andra sidan i alla fall.

Jag känner mig så jävla onormal och på nåt vis är jag undermedvetet alltid på min vakt för att folk inte ska avslöja mig som den onormala varelse som jag är helt övertygad om jag är.

Jag vet att det är mycket "jag, jag, jag" som jag skriver om här, men det kan inte hjälpas. Jag måste skriva av mig när det känns för jävligt. Ungefär som nu.

Jag vill liksom vakna upp på morgonen och känna att jag trivs med mig själv, att jag ser fram emot att träffa andra människor, att vara på bra humör och inte känna mig så konstig.

Jag vill inte längre försöka sova mer än jag borde så fort jag får tillfälle, bara för att slippa vara vaken och tänka och känna allt tomhet.

Jag har glömt hur det känns att lita på sig själv i alla lägen, så som ett litet barn gör. Dom tänker sällan på hur dom uppfattas om dom klär sig på ett visst sätt, pratar på ett visst sätt eller rör sig på ett visst sätt.

Jag längtar efter att känna mig fri och säker i mig själv. Jag vill inte vara så hämmad och tillbakadragen. Jag vill bara vara jag.