Han hatar mig inte. Han är inte ens arg på mig. Bara oerhört ledsen. Jag är också ledsen, men jag vet att jag måste få distans till vår relation för att kunna avgöra vem jag är och vad jag egentligen vill.
Efter många tårar och snyftningar från oss båda kan jag konstatera att han lärt mig så mycket värdefulla saker. När han givit mig så bra verktyg är jag skyldig mig själv att ta tag i alla mina problem som jag har.
2006-10-30
2006-10-28
Att komma ut som lesbisk inför sin pojkvän
Alltså, att ens tänka tanken att komma ut som troligen lesbisk inför sin pojkvän som man verkligen älskar är allt annat är roligt. Att sen göra slag i saken och faktiskt göra det är rent smärtsamt.
Det värsta av allt: Tänk om jag i efterhand skulle inse att jag gjort fel? Tänk om jag faktiskt vill ha honom i alla mina dagar? Jag skulle dö om jag insåg att jag gjort fel, om jag förlorat min chans.
Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag höll på att pissa på mig när jag avslöjade mina innersta tankar genom att skriva ned dom i ett brev. Att öppna munnen och säga alla hemska ord och känslor skulle jag aldrig någonsin våga.
Nu väntar jag bara på reaktionen, på att han ska ha läst brevet och reagerat på det. Jag är så nervös att jag t o m måste skriva av mig här. Kan inte hålla tillbaka all spänning jag bär på inom mig.
Tänk om han aldrig mer vill se mig? Kanske vill han aldrig mer prata med mig? Vad ska hans familj säga? Kommer dom att få veta allting jag skrivit i brevet? Kommer dom att tycka illa om mig? Aj, det gör så ont att tänka så.
Det värsta av allt: Tänk om jag i efterhand skulle inse att jag gjort fel? Tänk om jag faktiskt vill ha honom i alla mina dagar? Jag skulle dö om jag insåg att jag gjort fel, om jag förlorat min chans.
Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag höll på att pissa på mig när jag avslöjade mina innersta tankar genom att skriva ned dom i ett brev. Att öppna munnen och säga alla hemska ord och känslor skulle jag aldrig någonsin våga.
Nu väntar jag bara på reaktionen, på att han ska ha läst brevet och reagerat på det. Jag är så nervös att jag t o m måste skriva av mig här. Kan inte hålla tillbaka all spänning jag bär på inom mig.
Tänk om han aldrig mer vill se mig? Kanske vill han aldrig mer prata med mig? Vad ska hans familj säga? Kommer dom att få veta allting jag skrivit i brevet? Kommer dom att tycka illa om mig? Aj, det gör så ont att tänka så.
2006-10-27
Det blir alltid värre framåt natten
Ensamheten, utsattheten och uppgivenheten kommer alltid och lägger sig som ett extra täcke om mig på nätterna. Inte helt sällan även tidigare på kvällarna, eller som på senare tid även på dagarna.
Det är en till synes bottenlös känsla och jag undrar ibland om jag någonsin kommer att komma undan den. Ibland önskar jag att jag var som "alla andra", d v s att jag kände mig helt nöjd och tillfredsställd men den s k heteronormen och hur mitt liv har kommit att se ut.
Ofta tycker jag att det helt enkelt är svårt att förhålla sig till en massa företeelser som händer omkring mig. Jag förstår inte alltid vad jag tycker och vill eller varför jag eventuellt har en åsikt om saker och ting. Jag kan också komma på mig med att i större utsträckning än förut försvara och ifrågasätta en massa saker på alltifrån politiska till känslomässiga plan.
För varje dag som går så lyckas jag sätta en del pusselbitar på plats. Nästa dag så tittar jag tillbaka till gårdagens slutsats och ifrågasätter den. Är det verkligen så? Nej, jag inbillar mig nog. Sen kommer det hela tiden så oerhört många nya pusselbitar också, jag hinner och orkar inte riktigt med...
Det är en till synes bottenlös känsla och jag undrar ibland om jag någonsin kommer att komma undan den. Ibland önskar jag att jag var som "alla andra", d v s att jag kände mig helt nöjd och tillfredsställd men den s k heteronormen och hur mitt liv har kommit att se ut.
Ofta tycker jag att det helt enkelt är svårt att förhålla sig till en massa företeelser som händer omkring mig. Jag förstår inte alltid vad jag tycker och vill eller varför jag eventuellt har en åsikt om saker och ting. Jag kan också komma på mig med att i större utsträckning än förut försvara och ifrågasätta en massa saker på alltifrån politiska till känslomässiga plan.
För varje dag som går så lyckas jag sätta en del pusselbitar på plats. Nästa dag så tittar jag tillbaka till gårdagens slutsats och ifrågasätter den. Är det verkligen så? Nej, jag inbillar mig nog. Sen kommer det hela tiden så oerhört många nya pusselbitar också, jag hinner och orkar inte riktigt med...
2006-10-26
Jag och min familj
Mina föräldrar och syskon ser nog ingen skillnad på mig nu jämfört med tidigare. Jag har utåt sett alltid varit en ganska depressiv person som alltid har känt mig utanför och aldrig trivts med mig själv. Det började med mobbningen under skolåren, tror jag.
Dom har varit rädda för att jag ska förstora sorgen för mig själv och inbilla mig saker, det har jag förstått. Dom har därför viftat bort det hela och tyckt att jag ska tänka mer positivt och inte gräva ned mig.
Den depressiva sida jag visar dom här och nu är för dom den depressiva sida dom alltid har sett. Vem kan anklaga dom för nåt? Dom tror nog att detta är min personlighet, nåt som aldrig går över, och dom försöker kanske få mig att acceptera det.
Anledningen till att jag sett på livet som en dyster sörja är kanske att jag inte vågat se framåt. Jag har känt att livet känns hopplöst, det blir ändå aldrig som jag vill. Jag har ju inte ens vetat vad jag har velat, har bara känt tomhet inuti och en längtan efter nåt jag inte kunnat definiera. Jag har heller inte känt igen mig i nån annan person i min närhet, bara kunnat konstatera att allt känns så himla fel.
Jag förstår min familjs agerande och anser nog att dom gjort rätt utifrån vad dom sett av mig. Att jag sen aldrig vågat prata med dom om särskilt intima och känslomässiga saker är en annan sak. Sex och/eller sexualitet skulle jag inte ens våga prata om så som allting ser ut just nu, det är alldeles för laddat.
Dom har varit rädda för att jag ska förstora sorgen för mig själv och inbilla mig saker, det har jag förstått. Dom har därför viftat bort det hela och tyckt att jag ska tänka mer positivt och inte gräva ned mig.
Den depressiva sida jag visar dom här och nu är för dom den depressiva sida dom alltid har sett. Vem kan anklaga dom för nåt? Dom tror nog att detta är min personlighet, nåt som aldrig går över, och dom försöker kanske få mig att acceptera det.
Anledningen till att jag sett på livet som en dyster sörja är kanske att jag inte vågat se framåt. Jag har känt att livet känns hopplöst, det blir ändå aldrig som jag vill. Jag har ju inte ens vetat vad jag har velat, har bara känt tomhet inuti och en längtan efter nåt jag inte kunnat definiera. Jag har heller inte känt igen mig i nån annan person i min närhet, bara kunnat konstatera att allt känns så himla fel.
Jag förstår min familjs agerande och anser nog att dom gjort rätt utifrån vad dom sett av mig. Att jag sen aldrig vågat prata med dom om särskilt intima och känslomässiga saker är en annan sak. Sex och/eller sexualitet skulle jag inte ens våga prata om så som allting ser ut just nu, det är alldeles för laddat.
Hur?
Okej, jag känner nånstans att snart får det vara nog. Jag måste antagligen avsluta mitt nuvarande förhållande för att känna mig fri och få veta en gång för alla vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag själv är så full av fördomar mot mig själv och jag är så noga med att spela alla tänkbara roller att jag glömmer bort vem jag är.
Men hur ska detta gå till? Vi bor en bit ifrån varann och måste därför hälsa på varann för att träffas. Var, hur och när gör man slut på minst smärtsamma sätt? Hur ska jag förklara läget för honom utan att krossa honom totalt?
Jag vill inte att han ska känna att han gjort nåt fel, jag vill att han ska behålla sin självkänsla. Jag vill inte att han ska vara rädd för att träffa andra tjejer, vill inte att detta ska sätta så pass djupa spår i honom att han inte kan lita på tjejer i fortsättningen.
Svårast av allt: Vad ska jag säga? Jag vet ju inte själv säkert varför jag känner att detta är min enda utväg... eller gör jag det, fast jag inte vill erkänna det för mig själv?
Men hur ska detta gå till? Vi bor en bit ifrån varann och måste därför hälsa på varann för att träffas. Var, hur och när gör man slut på minst smärtsamma sätt? Hur ska jag förklara läget för honom utan att krossa honom totalt?
Jag vill inte att han ska känna att han gjort nåt fel, jag vill att han ska behålla sin självkänsla. Jag vill inte att han ska vara rädd för att träffa andra tjejer, vill inte att detta ska sätta så pass djupa spår i honom att han inte kan lita på tjejer i fortsättningen.
Svårast av allt: Vad ska jag säga? Jag vet ju inte själv säkert varför jag känner att detta är min enda utväg... eller gör jag det, fast jag inte vill erkänna det för mig själv?
Han är den ende
Min pojkvän är den ende person av manligt kön som jag hittills känt nån som helst dragning till. Det var hans röst och tankegång som fick mig på fall. Innan vi träffades pratade vi mycket i telefon med varann, ingen visste hur den andre såg ut.
Efter att ha gjort slut med min förre pojkvän berättade jag för snubben som kom att bli min nuvarande pojkvän att jag kanske var intresserad av tjejer. Jag hade ju knappast tänkt inleda nåt med honom och jag ville på sätt och vis testa hans reaktion.
Han verkade tyckta att det var kul och började kalla mig flata. Jag tyckte däremot inte att det kändes så kul, eftersom jag inte var redo att få en stämpel på mig - jag visste ju inte själv vem jag var.
Jag blev kär i hans person och tyckte mycket om våra telefonsamtal. När vi sen träffades så kändes det spännande att han verkade vilja bli ihop med mig. Troligtvis var jag ute efter bekräftelse av något slag och föll därför för hans uppvaktningsförsök.
Vad gäller killar är han verkligen den ende. Han är väldigt vettig och jag skulle inte kunna tänka mig en bättre far till eventuella framtida barn. Jag älskar honom absolut, men inte på samma åtråvärda sätt som han älskar mig och bara vill ha mer av mig.
Jag har svårt att se hur någon annan kille skulle kunna vara "mannen i mitt liv". Men om jag ändå är olycklig så måste det ju vara nåt som inte stämmer, eller hur?
Efter att ha gjort slut med min förre pojkvän berättade jag för snubben som kom att bli min nuvarande pojkvän att jag kanske var intresserad av tjejer. Jag hade ju knappast tänkt inleda nåt med honom och jag ville på sätt och vis testa hans reaktion.
Han verkade tyckta att det var kul och började kalla mig flata. Jag tyckte däremot inte att det kändes så kul, eftersom jag inte var redo att få en stämpel på mig - jag visste ju inte själv vem jag var.
Jag blev kär i hans person och tyckte mycket om våra telefonsamtal. När vi sen träffades så kändes det spännande att han verkade vilja bli ihop med mig. Troligtvis var jag ute efter bekräftelse av något slag och föll därför för hans uppvaktningsförsök.
Vad gäller killar är han verkligen den ende. Han är väldigt vettig och jag skulle inte kunna tänka mig en bättre far till eventuella framtida barn. Jag älskar honom absolut, men inte på samma åtråvärda sätt som han älskar mig och bara vill ha mer av mig.
Jag har svårt att se hur någon annan kille skulle kunna vara "mannen i mitt liv". Men om jag ändå är olycklig så måste det ju vara nåt som inte stämmer, eller hur?
Skammen och skulden
Jag vet bara inte hur jag ska hantera det faktum att min pojkvän älskar mig och vill vara med mig och ha sex med mig. Han säger att han inte vill leva utan mig, att hans liv blir meningslöst utan mig. Jag vet att han menar sanning när han säger så.
Hur förklarar jag för honom att jag själv inte alls är lika säker på att det är rätt? Hur förklarar jag att jag kanske inte ska vara med killar utan tjejer? Hur ska jag ens våga öppna munnen och säga nånting negativt? Jag vill inte såra honom, jag vill inte svika.
Jag är en sån perfektionist och traditionalist. Jag vill att allting ska vara bra och som det alltid har varit. Jag vill inte behöva göra slut och se tillbaka på det fina vi hade. Jag vill inte att saker ska ta slut eller kännas "ogjorda". Jag hatar det! Jag vill att mina val ska vara rätt, jag vill inte ha valt fel från början. Allt i mitt liv måste vara optimalt och korrekt från början till slut. Jag har tvångstankar, jag vet.
Hur ska jag kunna leva med att ha sårat honom? Min förre pojkvän sårade jag också. Det var tre år sen och jag har ännu inte kommit över det. Jag känner mig fortfarande så jävla skyldig och elak, jag pallar inte att träffa honom eller ens tänka på honom. Dels för att han äcklar mig och dels för att jag och mitt beteende äcklar mig.
Hur förklarar jag för honom att jag själv inte alls är lika säker på att det är rätt? Hur förklarar jag att jag kanske inte ska vara med killar utan tjejer? Hur ska jag ens våga öppna munnen och säga nånting negativt? Jag vill inte såra honom, jag vill inte svika.
Jag är en sån perfektionist och traditionalist. Jag vill att allting ska vara bra och som det alltid har varit. Jag vill inte behöva göra slut och se tillbaka på det fina vi hade. Jag vill inte att saker ska ta slut eller kännas "ogjorda". Jag hatar det! Jag vill att mina val ska vara rätt, jag vill inte ha valt fel från början. Allt i mitt liv måste vara optimalt och korrekt från början till slut. Jag har tvångstankar, jag vet.
Hur ska jag kunna leva med att ha sårat honom? Min förre pojkvän sårade jag också. Det var tre år sen och jag har ännu inte kommit över det. Jag känner mig fortfarande så jävla skyldig och elak, jag pallar inte att träffa honom eller ens tänka på honom. Dels för att han äcklar mig och dels för att jag och mitt beteende äcklar mig.
Hopp om ett liv efter detta
Jag pratade nyss med min tidigare nämnda killkompis och erkände för honom att tanken på att få hångla med en tjej gör att det pirrar i min mage. Jag kan inte sluta att tänka på allt och inget.
Ibland tänker jag att jag kanske alltid mer eller mindre har varit en tjej som gillar tjejer. Kanske har mitt medvetna bara inte förstått vad mitt undermedvetna har försökt att säga mig.
Kanske har hela den här tiden av ovisshet bara varit en transportsträcka för att jag ska hinna ikapp mig själv? Kanske har det bara varit ett sätt för mig att långsamt släppa bomben?
Ibland tänker jag att jag kanske alltid mer eller mindre har varit en tjej som gillar tjejer. Kanske har mitt medvetna bara inte förstått vad mitt undermedvetna har försökt att säga mig.
Kanske har hela den här tiden av ovisshet bara varit en transportsträcka för att jag ska hinna ikapp mig själv? Kanske har det bara varit ett sätt för mig att långsamt släppa bomben?
2006-10-25
Frustrerad!
Hur fan kan min kropp och min hjärna agera så jävla tvetydigt? Varför får jag inte veta? Å ena sidan: "jag tänder inte på honom", å andra sidan: "men han är ju en sån fin person". Och detta ständiga problem med sex.
Jag tycker att det efter ca tre år borde vara avklarat. Men inte då! Istället ska man behöva gå och känna sig som ett freak, inte våga ta ett enda steg åt nåt håll eftersom ens handlingar kanske inte överensstämmer med det man egentligen känner.
Kan jag inte bara få veta om jag är hetero, bi eller homo? Hur svårt ska det vara egentligen?
Jag tycker att det efter ca tre år borde vara avklarat. Men inte då! Istället ska man behöva gå och känna sig som ett freak, inte våga ta ett enda steg åt nåt håll eftersom ens handlingar kanske inte överensstämmer med det man egentligen känner.
Kan jag inte bara få veta om jag är hetero, bi eller homo? Hur svårt ska det vara egentligen?
Att prata eller inte prata om det
Ibland tänker jag att jag kanske borde prata med nån om hela min situation, men jag vet inte om jag vågar eller var jag skulle vända mig.
Jag har efter avslutade studier nyss flyttat tillbaka till min hemstad, en riktig bonnhåla på landet där alla känner alla. Här bor jag tills vidare hemma i familjens villa en bit utanför stan.
Just det faktum att jag bor hemma och då blir ganska övervakad av familjen + att jag inte har bil och kan ta mig till och från stan när jag vill gör att jag blir ganska isolerad. Skulle jag befinna mig nere på stan skulle jag i varje gathörn stöta på folk som jag känner mer eller mindre väl - i alla fall folk som vet vem jag är och har sin bestämda bild om hur jag ska vara.
Visst, jag har en handfull kompisar som jag umgicks med innan jag flyttade härifrån. Dessa kan jag fortfarande umgås med vid behov, men jag känner inte direkt att vi är lika tajta som förr. Vi har umgåtts med andra personer, blivit påverkade av dessa nya vänners personligheter och helt enkelt delvis växt i sär. Det är självklart ingen ovanlighet att sånt händer, men det gör att åtminstone jag känner mig ganska ensam som nyligen hemkommen.
Jag känner mig inte riktigt kapabel till att prata om mitt inre kaos med någon av dessa personer. Undantaget är min bästa killkompis som är bög. Han vet att jag inte är säker på min läggning och vi kan vara ganska raka mot varann. Dock vill jag inte belasta honom med mina förvirrade tankar, för jag tror ärligt talat att han dels inte skulle kunna hjälpa mig mer än han redan har gjort och dels känner jag att vår relation riskerar att försämras om jag bara matar honom med en massa jobbigheter och problem. Han har nog med sig själv, vilket jag till fullo respekterar. Han är en schysst typ, helt enkelt.
Slutligen får jag väl ta och tillägga att jag nog inte vågar prata om det. Det är tillräckligt svårt att skriva ned det. Det gör ont att bara tänka alla förbjudna och negativt förknippade ord som snurrar runt. Alla begrepp och tankar som jag inte vågar uttala ens för mig själv - hur ska jag våga säga det högt till nån annan?
Jag har efter avslutade studier nyss flyttat tillbaka till min hemstad, en riktig bonnhåla på landet där alla känner alla. Här bor jag tills vidare hemma i familjens villa en bit utanför stan.
Just det faktum att jag bor hemma och då blir ganska övervakad av familjen + att jag inte har bil och kan ta mig till och från stan när jag vill gör att jag blir ganska isolerad. Skulle jag befinna mig nere på stan skulle jag i varje gathörn stöta på folk som jag känner mer eller mindre väl - i alla fall folk som vet vem jag är och har sin bestämda bild om hur jag ska vara.
Visst, jag har en handfull kompisar som jag umgicks med innan jag flyttade härifrån. Dessa kan jag fortfarande umgås med vid behov, men jag känner inte direkt att vi är lika tajta som förr. Vi har umgåtts med andra personer, blivit påverkade av dessa nya vänners personligheter och helt enkelt delvis växt i sär. Det är självklart ingen ovanlighet att sånt händer, men det gör att åtminstone jag känner mig ganska ensam som nyligen hemkommen.
Jag känner mig inte riktigt kapabel till att prata om mitt inre kaos med någon av dessa personer. Undantaget är min bästa killkompis som är bög. Han vet att jag inte är säker på min läggning och vi kan vara ganska raka mot varann. Dock vill jag inte belasta honom med mina förvirrade tankar, för jag tror ärligt talat att han dels inte skulle kunna hjälpa mig mer än han redan har gjort och dels känner jag att vår relation riskerar att försämras om jag bara matar honom med en massa jobbigheter och problem. Han har nog med sig själv, vilket jag till fullo respekterar. Han är en schysst typ, helt enkelt.
Slutligen får jag väl ta och tillägga att jag nog inte vågar prata om det. Det är tillräckligt svårt att skriva ned det. Det gör ont att bara tänka alla förbjudna och negativt förknippade ord som snurrar runt. Alla begrepp och tankar som jag inte vågar uttala ens för mig själv - hur ska jag våga säga det högt till nån annan?
2006-10-24
Varför så vek?
Jag kan bara inte förstå hur jag kan ha blivit en mes som skäms för sig själv. Jag kan inte förstå hur jag blivit så sårbar. Har jag alltid varit sån? Har jag alltid haft det inom mig?
Jag trodde faktist att jag var starkare än så här, men nu vet jag inte längre hur det står till. Jag borde bara skärpa mig, men det är lättare sagt än gjort.
Värst av allt är ovissheten. Vem är jag egentligen? Varför kommer den här meningslösheten, tomheten och gör mig alldeles svag just nu?
Varför kan jag inte bara vara nöjd? Vad ska jag behöva förändra i mitt liv för att trivas med mig själv? Kan man ens känna att man är nöjd och mår bra eller är det en slags myt?
Är det relationen med min pojkvän som ställer till det?
Är det relationen med min familj som inte är som den borde?
Är det relationen med dom få vänner jag har kvar som inte är nåt vidare?
Eller är det mig jag inte kommer överens med?
Jag trodde faktist att jag var starkare än så här, men nu vet jag inte längre hur det står till. Jag borde bara skärpa mig, men det är lättare sagt än gjort.
Värst av allt är ovissheten. Vem är jag egentligen? Varför kommer den här meningslösheten, tomheten och gör mig alldeles svag just nu?
Varför kan jag inte bara vara nöjd? Vad ska jag behöva förändra i mitt liv för att trivas med mig själv? Kan man ens känna att man är nöjd och mår bra eller är det en slags myt?
Är det relationen med min pojkvän som ställer till det?
Är det relationen med min familj som inte är som den borde?
Är det relationen med dom få vänner jag har kvar som inte är nåt vidare?
Eller är det mig jag inte kommer överens med?
Snälla, ta slut!
Jag är bara så less på skiten! Det är nästan två månader sen jag skrev sist. Jag tror inte att detta är någon fas jag går igenom, det känns inte som om jag hittar ut på andra sidan i alla fall.
Jag känner mig så jävla onormal och på nåt vis är jag undermedvetet alltid på min vakt för att folk inte ska avslöja mig som den onormala varelse som jag är helt övertygad om jag är.
Jag vet att det är mycket "jag, jag, jag" som jag skriver om här, men det kan inte hjälpas. Jag måste skriva av mig när det känns för jävligt. Ungefär som nu.
Jag vill liksom vakna upp på morgonen och känna att jag trivs med mig själv, att jag ser fram emot att träffa andra människor, att vara på bra humör och inte känna mig så konstig.
Jag vill inte längre försöka sova mer än jag borde så fort jag får tillfälle, bara för att slippa vara vaken och tänka och känna allt tomhet.
Jag har glömt hur det känns att lita på sig själv i alla lägen, så som ett litet barn gör. Dom tänker sällan på hur dom uppfattas om dom klär sig på ett visst sätt, pratar på ett visst sätt eller rör sig på ett visst sätt.
Jag längtar efter att känna mig fri och säker i mig själv. Jag vill inte vara så hämmad och tillbakadragen. Jag vill bara vara jag.
Jag känner mig så jävla onormal och på nåt vis är jag undermedvetet alltid på min vakt för att folk inte ska avslöja mig som den onormala varelse som jag är helt övertygad om jag är.
Jag vet att det är mycket "jag, jag, jag" som jag skriver om här, men det kan inte hjälpas. Jag måste skriva av mig när det känns för jävligt. Ungefär som nu.
Jag vill liksom vakna upp på morgonen och känna att jag trivs med mig själv, att jag ser fram emot att träffa andra människor, att vara på bra humör och inte känna mig så konstig.
Jag vill inte längre försöka sova mer än jag borde så fort jag får tillfälle, bara för att slippa vara vaken och tänka och känna allt tomhet.
Jag har glömt hur det känns att lita på sig själv i alla lägen, så som ett litet barn gör. Dom tänker sällan på hur dom uppfattas om dom klär sig på ett visst sätt, pratar på ett visst sätt eller rör sig på ett visst sätt.
Jag längtar efter att känna mig fri och säker i mig själv. Jag vill inte vara så hämmad och tillbakadragen. Jag vill bara vara jag.
2006-08-27
Jävla skit!
Just nu vet jag inte vad fan jag håller på med. Jag försöker att överleva varje vecka, ja till och med varje dag. Ena stunden så tror jag att jag på nåt vis är hämmad och inte vågar/kan ha sex som alla andra. Sen går tankarna över till att jag kanske visst är lesbisk och att det kanske förklarar varför jag inte tänder på min pojkvän.
Fan alltså! Jag älskar ju honom, jag önskar så innerligt att jag skulle vilja knulla honom - precis som han vill knulla mig - men det händer liksom aldrig. Jag skulle så gärna vilja ha barn i framtiden och jag vill att dom ska ha hans perfekta gener. Han är en underbar människa, så balanserad och vettig. Men jag vill ju inte ens ha sex med honom, så hur skulle det kunna bli barn? Och dessutom vill jag inte ha barn med nån som jag har ett mer eller mindre dödsdömt förhållande med.
Jag blir ständigt påmind om hur sexuellt inaktiv jag är, hur lite (snarare obefintlig) gnista jag har. Det förvånar mig verkligen att folk kan tända på mig, att folk faktiskt vill dejta mig och hur dom kan tycka att jag är sexig. Ja, det är verkligen mycket som jag inte förstår här i världen.
Fan alltså! Jag älskar ju honom, jag önskar så innerligt att jag skulle vilja knulla honom - precis som han vill knulla mig - men det händer liksom aldrig. Jag skulle så gärna vilja ha barn i framtiden och jag vill att dom ska ha hans perfekta gener. Han är en underbar människa, så balanserad och vettig. Men jag vill ju inte ens ha sex med honom, så hur skulle det kunna bli barn? Och dessutom vill jag inte ha barn med nån som jag har ett mer eller mindre dödsdömt förhållande med.
Jag blir ständigt påmind om hur sexuellt inaktiv jag är, hur lite (snarare obefintlig) gnista jag har. Det förvånar mig verkligen att folk kan tända på mig, att folk faktiskt vill dejta mig och hur dom kan tycka att jag är sexig. Ja, det är verkligen mycket som jag inte förstår här i världen.
2006-08-09
Preliminär analys av ett "psycho"
98 procent av tiden tillbringar jag numera med att känna mig stel, malplacerad, strikt och tillbakadragen. Jag har aldrig varit en person som frivilligt ställt mig i strålkastarljuset för sakens skull, men nu har jag nästan blivit "folkrädd" och vill/orkar inte träffa andra människor mer än nödvändigt. Det tar på krafterna att gå till skolan och umgås med klasskompisar och prata med lärare. Jag känner mig liksom sjuk, späd och sårbar, ja mest inuti alltså. Jag upplever mig hela tiden som ful och tråkig, men ändå uttittad och jag tror nog att jag blir alldeles paranoid snart.
Dom återstående 2 procenten går åt till att tänka mer positivt och konstruktivt: Det är bra för hela min person att jag går igenom detta. Jag tänker också att så dåligt som jag mår nu och har mått ett bra tag så förtjänar jag att komma ur den här förfärligheten som en betydligt mer välmående människa. Och det kan ju aldrig vara fel om det går i rätt riktning, menar jag.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja snabbspola igenom min barndom och återuppleva allting som fick mig att må dåligt då. Jag tror att jag egentligen inte är färdig med bearbetningen av densamma. Jag tror nämligen att åren av mobbning och utanförskap har satt djupare spår i mig än jag tidigare trott. Jag var övertygad om att så länge jag överlevde det var allting automatiskt okej och sen kunde jag lägga det bakom mig, utan vidare bearbetning. Jag är inte så säker på detta längre.
Dom återstående 2 procenten går åt till att tänka mer positivt och konstruktivt: Det är bra för hela min person att jag går igenom detta. Jag tänker också att så dåligt som jag mår nu och har mått ett bra tag så förtjänar jag att komma ur den här förfärligheten som en betydligt mer välmående människa. Och det kan ju aldrig vara fel om det går i rätt riktning, menar jag.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja snabbspola igenom min barndom och återuppleva allting som fick mig att må dåligt då. Jag tror att jag egentligen inte är färdig med bearbetningen av densamma. Jag tror nämligen att åren av mobbning och utanförskap har satt djupare spår i mig än jag tidigare trott. Jag var övertygad om att så länge jag överlevde det var allting automatiskt okej och sen kunde jag lägga det bakom mig, utan vidare bearbetning. Jag är inte så säker på detta längre.
2006-08-05
Är detta jag nu?
Jag går omkring och mår mer eller mindre skit konstant. Jag är nog inte så värst hetero trots allt. Även om jag inte har möjlighet att besöka Stockholm Pride så hänger jag på internet och följer slaviskt alla nyheter, artiklar och bloggar med anknytning till festligheterna. Jag önskar att jag hade kunnat vara där.
Även om jag älskar min pojkvän (tyvärr påminner det mer och mer om syskonkärlek) så inser jag att det inte räcker i längden. Han vill ha sex - helst varje dag, eller i alla fall varannan - men jag vill inte ha det alls (högst en gång i månaden om jag får bestämma).
Jag är så trött på att mer eller mindre tvinga mig själv till att ha sex för att rädda vårt förhållande. Jag känner mig smutsig, utnyttjad och äcklad av hela situationen. Det låter kanske konstigt att beskriva det så, men jag antar att jag känner mig utnyttjad av nån slags heteronorm som gjort att jag blint litat på att det absolut var så här det skulle gå till.
Jag kan inte direkt påstå att jag haft svårt att acceptera andra människors livsval eller sexualitet, men helt plötsligt känns allting så omkastat och främmande. Jag har otroligt svårt för att acceptera att jag ska vara så här. Det är också det som är så sjukt otäckt: Hur kan man ha mer fördomar, förutfattande meningar och konstiga motargument mot sig själv än mot andra?
Även om jag älskar min pojkvän (tyvärr påminner det mer och mer om syskonkärlek) så inser jag att det inte räcker i längden. Han vill ha sex - helst varje dag, eller i alla fall varannan - men jag vill inte ha det alls (högst en gång i månaden om jag får bestämma).
Jag är så trött på att mer eller mindre tvinga mig själv till att ha sex för att rädda vårt förhållande. Jag känner mig smutsig, utnyttjad och äcklad av hela situationen. Det låter kanske konstigt att beskriva det så, men jag antar att jag känner mig utnyttjad av nån slags heteronorm som gjort att jag blint litat på att det absolut var så här det skulle gå till.
Jag kan inte direkt påstå att jag haft svårt att acceptera andra människors livsval eller sexualitet, men helt plötsligt känns allting så omkastat och främmande. Jag har otroligt svårt för att acceptera att jag ska vara så här. Det är också det som är så sjukt otäckt: Hur kan man ha mer fördomar, förutfattande meningar och konstiga motargument mot sig själv än mot andra?
2006-07-29
Ingen raggare
Jag kom nyss på att jag aldrig har flörtat med en kille. Jag kanske har skämtat och försökt få killar att skratta och tycka att jag är rolig och schysst, men jag har aldrig någonsin försökt få en kille att tycka om mig på det sättet. Jag har aldrig haft för avsikt att bli mer än kompis med någon kille alls.
Hur ser det ut på tjejfronten då? Jo, det är likadant där. Jag har aldrig raggat på nån tjej, men däremot har jag blivit lite besatt av vissa tjejer, men jag tror i alla fall inte att jag nån gång varit kär eller intresserad av nåt mer än vänskap. Dom har bara varit så söta, fina, vackra, intressanta, oåtkomliga och hemlighetsfulla. Jag har alltid velat veta mer om dom, bara lära känna dom liksom.
Snygga tjejkroppar drar blicken till sig och jag måste tvinga mig själv att kolla bort för att inte skämma ut mig helt. Man kan ju faktiskt i regel inte bara sitta och stirra på en främmande person helt oprovocerat i flera minuter, vare sig det är en tjej eller kille.
Nu när jag tänker efter så är det inte helt omöjligt att jag, utan att våga tänka så och erkänna det för mig själv, kanske skulle ha velat pussa dom, bara lite, och kanske ta lite på dom också. Oj, jävlar! Det där har jag, som sagt, faktisk aldrig tänkt eller erkänt för mig själv.
När jag sitter här och skriver så gör fingrarna liksom lite som dom vill. Precis det som min hjärna tänker är det som prydligt finns antecknat på skärmen bara sekunder senare. Det är skönt, men faktiskt både läskigt och chockerande. Jag måste nog ta en paus.
Hur ser det ut på tjejfronten då? Jo, det är likadant där. Jag har aldrig raggat på nån tjej, men däremot har jag blivit lite besatt av vissa tjejer, men jag tror i alla fall inte att jag nån gång varit kär eller intresserad av nåt mer än vänskap. Dom har bara varit så söta, fina, vackra, intressanta, oåtkomliga och hemlighetsfulla. Jag har alltid velat veta mer om dom, bara lära känna dom liksom.
Snygga tjejkroppar drar blicken till sig och jag måste tvinga mig själv att kolla bort för att inte skämma ut mig helt. Man kan ju faktiskt i regel inte bara sitta och stirra på en främmande person helt oprovocerat i flera minuter, vare sig det är en tjej eller kille.
Nu när jag tänker efter så är det inte helt omöjligt att jag, utan att våga tänka så och erkänna det för mig själv, kanske skulle ha velat pussa dom, bara lite, och kanske ta lite på dom också. Oj, jävlar! Det där har jag, som sagt, faktisk aldrig tänkt eller erkänt för mig själv.
När jag sitter här och skriver så gör fingrarna liksom lite som dom vill. Precis det som min hjärna tänker är det som prydligt finns antecknat på skärmen bara sekunder senare. Det är skönt, men faktiskt både läskigt och chockerande. Jag måste nog ta en paus.
Vetskapen om ovetskapen
Jag har alltid vetat att jag aldrig har vetat. Jag har nästan uteslutande känt mig avskärmad från verkligheten, som om jag såg livet genom en filmkameralins. Jag är betraktaren, jag ser allt lite på avstånd och tar sällan del av vad som utspelar sig omkring mig.
Jag har alltid undrat vilken som är min egen plats. Var hör jag hemma? Hur ser andra mig? Hur vill jag att andra ska se mig? Är min ovetskap och min förvirring över mitt "jag" tydlig för omvärlden eller är det bara jag som känner av den?
Jag önskar ofta att jag vågade umgås med tjejer, men jag känner mig inte bekväm bland dom. Jag är rädd för att jag uppfattas som alltför maskulin. En av mina lärare i skolan sa visserligen en gång i tiden till mig att jag måste "mopsa upp mig" och inte vara så menlöst feminin, så det kanske bara är jag som känner mig maskulin. Dock klär jag mig i stort sett aldrig i kjol/klänning eller har urringade toppar. Jag har uteslutande jeans och t-shirt alternativt nån slags tröja. Sällan några tryck, utan mest enfärgat. Äsch, skit samma.
Det är en annan sak också: jag är rädd för att andra tjejer ska känna som om jag stirrar på dom. Jag vet inte riktigt själv vad jag menar med detta, men troligtvis handlar det om att jag inte helt sällan kommer på mig själv med att tittar på tjejer. Jag vill inte avslöja mig som nån jag själv inte kan stå för att jag är, eftersom jag faktiskt inte vet vad fan jag håller på med.
Jag älskar honom, pojken min, alltså. Han är verkligen helt underbar, men jag kan inte låta bli att tycka att tjejer är så snygga, vackra och underbara liksom. Dom är faktiskt sexigare än killar.
Idag kom det fram en kille till mig och frågade om jag skulle vilja gå ut på en dejt med honom. Jag svarade: "nej tack, jag har redan en kille". Samtidigt tänkte jag för mig själv: "Hur kommer det sig att han ens ansträngde sig för att fråga mig överhuvudtaget? Ser han inte att jag inte är en sån som raggar killar?". Jag blev själv ganska chockad när jag insåg vad jag hade i mina tankar.
I efterhand kunde jag konstatera att jag aldrig skulle få för mig att gå ut med en kille på en dejt - inte ens en snygg kändis, eller kanske snarare särskilt inte kändis. Vad skulle jag ha för koppling eller dragning till honom? Ingen alls.
Skulle jag gå ut på dejt med en tjej om jag blev utfrågad? Om jag inte vore upptagen och hon var söt så skulle jag troligtvis svara ja. Om jag skulle våga göra nåt mer än så vet jag inte, men nyfikenheten bubblar liksom inom mig. Jag vet att livet måste ha nåt mer att erbjuda mig, eftersom killar inte ger mig nåt pirr i magen alls.
Hur ska jag göra med pojken min, han som är så underbar? Jag vill verkligen inte svika honom, för jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag tänder bara inte på honom och han vill ha sex ofta så det tär något väldigt på den resterande delen av förhållandet att jag vid dessa tillfällen aldrig har nån lust.
Jag känner mig elak, för jag vill verkligen uppfylla alla hans drömmar, eftersom han är en så fin kille. Han älskar mig och min kropp och är jättenöjd med att ha mig. Jag vill verkligen inte krossa hans hjärta, men jag ser ju samtidigt vartåt det barkar...
Jag har alltid undrat vilken som är min egen plats. Var hör jag hemma? Hur ser andra mig? Hur vill jag att andra ska se mig? Är min ovetskap och min förvirring över mitt "jag" tydlig för omvärlden eller är det bara jag som känner av den?
Jag önskar ofta att jag vågade umgås med tjejer, men jag känner mig inte bekväm bland dom. Jag är rädd för att jag uppfattas som alltför maskulin. En av mina lärare i skolan sa visserligen en gång i tiden till mig att jag måste "mopsa upp mig" och inte vara så menlöst feminin, så det kanske bara är jag som känner mig maskulin. Dock klär jag mig i stort sett aldrig i kjol/klänning eller har urringade toppar. Jag har uteslutande jeans och t-shirt alternativt nån slags tröja. Sällan några tryck, utan mest enfärgat. Äsch, skit samma.
Det är en annan sak också: jag är rädd för att andra tjejer ska känna som om jag stirrar på dom. Jag vet inte riktigt själv vad jag menar med detta, men troligtvis handlar det om att jag inte helt sällan kommer på mig själv med att tittar på tjejer. Jag vill inte avslöja mig som nån jag själv inte kan stå för att jag är, eftersom jag faktiskt inte vet vad fan jag håller på med.
Jag älskar honom, pojken min, alltså. Han är verkligen helt underbar, men jag kan inte låta bli att tycka att tjejer är så snygga, vackra och underbara liksom. Dom är faktiskt sexigare än killar.
Idag kom det fram en kille till mig och frågade om jag skulle vilja gå ut på en dejt med honom. Jag svarade: "nej tack, jag har redan en kille". Samtidigt tänkte jag för mig själv: "Hur kommer det sig att han ens ansträngde sig för att fråga mig överhuvudtaget? Ser han inte att jag inte är en sån som raggar killar?". Jag blev själv ganska chockad när jag insåg vad jag hade i mina tankar.
I efterhand kunde jag konstatera att jag aldrig skulle få för mig att gå ut med en kille på en dejt - inte ens en snygg kändis, eller kanske snarare särskilt inte kändis. Vad skulle jag ha för koppling eller dragning till honom? Ingen alls.
Skulle jag gå ut på dejt med en tjej om jag blev utfrågad? Om jag inte vore upptagen och hon var söt så skulle jag troligtvis svara ja. Om jag skulle våga göra nåt mer än så vet jag inte, men nyfikenheten bubblar liksom inom mig. Jag vet att livet måste ha nåt mer att erbjuda mig, eftersom killar inte ger mig nåt pirr i magen alls.
Hur ska jag göra med pojken min, han som är så underbar? Jag vill verkligen inte svika honom, för jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag tänder bara inte på honom och han vill ha sex ofta så det tär något väldigt på den resterande delen av förhållandet att jag vid dessa tillfällen aldrig har nån lust.
Jag känner mig elak, för jag vill verkligen uppfylla alla hans drömmar, eftersom han är en så fin kille. Han älskar mig och min kropp och är jättenöjd med att ha mig. Jag vill verkligen inte krossa hans hjärta, men jag ser ju samtidigt vartåt det barkar...
2006-07-25
Rundgång
Jag avskyr värmen, har alltid gjort det. Sommaren har alltid varit den årstid jag tycker om allra minst. Blä!
Natten till idag kunde jag i stort sett inte sova alls. Jag gick och la mig tidigt och vaknade igen efter ca tre timmar. Då hade jag dunderhuvudvärk, samma huvudvärk som jag fightats med hela den senaste veckan, den verkar aldrig gå över. Efter att ha legat vaken i nästan åtta timmar somnade jag äntligen. En timmes sömn fick jag den gången, så totalt blev det fyra utspridda timmar.
Jag är på äckligt dåligt humör och vill helst av allt slå sönder nånting skört och värdefullt genom att kasta det i väggen. Tyvärr förstår jag ju att det inte funkar så bra att göra nåt sånt, så jag avstår. Men min frustration är mig nästan övermäktig.
Jag är så less på att ständigt känna denna tvetydighet som aldrig ger med sig. Jag älskar honom, men jag vill inte älska med honom. Jag vill kramas och gosa, känna hans mjuka, väldoftande hud mot min. Sen räcker det, jag vill inte mer. Har jag nåt allvarligt fel på mig eller?
Han är, med all rätt, irriterad på att vårt sexliv inte fungerar och vill att jag anstränger mig mer och försöker jobba med det som känns svårt. Men jag vill inte ha nåt sexliv, det finns inget i mig som längtar efter det. Okej, det är inte alltid som det är bara obehagligt och otäckt - ibland kan det vara rätt okej när man är mitt uppe i det hela. Men i 19 fall av 20 så är jag likgiltig och känner att jag verkligen hellre skulle sova eller göra nåt annat.
Är jag asexuell? Kan jag ändra på mig? Behöver och vill jag ändra på mig? Ska jag ge upp eftersom vi uppenbarligen inte har samma drifter och önskningar? Ska jag "jobba på det" och försöka anpassa mig, men hur och till vad?
Ofta, mycket ofta, går jag och lägger mig och sover när jag kommer hem på kvällen efter dagens bestyr. Jag orkar inte ta itu med verkligheten, det är lättare att sova och inte vara vid medvetande. Jag vill slippa tänka.
Natten till idag kunde jag i stort sett inte sova alls. Jag gick och la mig tidigt och vaknade igen efter ca tre timmar. Då hade jag dunderhuvudvärk, samma huvudvärk som jag fightats med hela den senaste veckan, den verkar aldrig gå över. Efter att ha legat vaken i nästan åtta timmar somnade jag äntligen. En timmes sömn fick jag den gången, så totalt blev det fyra utspridda timmar.
Jag är på äckligt dåligt humör och vill helst av allt slå sönder nånting skört och värdefullt genom att kasta det i väggen. Tyvärr förstår jag ju att det inte funkar så bra att göra nåt sånt, så jag avstår. Men min frustration är mig nästan övermäktig.
Jag är så less på att ständigt känna denna tvetydighet som aldrig ger med sig. Jag älskar honom, men jag vill inte älska med honom. Jag vill kramas och gosa, känna hans mjuka, väldoftande hud mot min. Sen räcker det, jag vill inte mer. Har jag nåt allvarligt fel på mig eller?
Han är, med all rätt, irriterad på att vårt sexliv inte fungerar och vill att jag anstränger mig mer och försöker jobba med det som känns svårt. Men jag vill inte ha nåt sexliv, det finns inget i mig som längtar efter det. Okej, det är inte alltid som det är bara obehagligt och otäckt - ibland kan det vara rätt okej när man är mitt uppe i det hela. Men i 19 fall av 20 så är jag likgiltig och känner att jag verkligen hellre skulle sova eller göra nåt annat.
Är jag asexuell? Kan jag ändra på mig? Behöver och vill jag ändra på mig? Ska jag ge upp eftersom vi uppenbarligen inte har samma drifter och önskningar? Ska jag "jobba på det" och försöka anpassa mig, men hur och till vad?
Ofta, mycket ofta, går jag och lägger mig och sover när jag kommer hem på kvällen efter dagens bestyr. Jag orkar inte ta itu med verkligheten, det är lättare att sova och inte vara vid medvetande. Jag vill slippa tänka.
2006-07-08
Funderingar
Just nu är jag tillbaka där jag började när jag startade den här bloggen. Jag känner mig lika förvirrad igen och kan nog inte riktigt tro att detta är mitt "sanna" liv.
Att ha sex med pojkvännen känns lika onaturligt som vanligt och dagligen känner jag en stark längtan bort ifrån allting. Mer specifik kan jag tyvärr inte vara, för jag vet inte själv vad jag längtar efter.
Jag kan bara konstatera att tjejer är så fina att titta på och att jag inte bryr mig ett dugg om hur killar ser ut. Det irriterar mig att jag ständigt känner att jag är nånting på spåren med att jag ändå inte riktigt förstår fullt ut.
Vem är jag att undanhålla allt som känns viktigt och som styr mina vardagstankar för min pojkvän? Hur jävla schysst är jag egentligen? Å andra sidan vill jag inte göra honom illa i onödan, jag vill liksom lösa detta för mig själv innan jag drar in nån annan.
Men tänk om jag egentligen inte alls skulle ha en pojkvän utan en flickvän? Tanken skrämmer väl lite, det måste jag ju erkänna. Det känns så ovant att jag ryggar tillbaka inombords när jag läser det jag precis har skrivit.
Det har gått nästan tre år sen tanken för första gången kom upp i mitt huvud. Då kändes den sann, fast ändå inte. Jag tror att jag känner exakt samma sak nu. Obeskrivbart. Tomt. Sant. Falskt. Förvirring. Utanförskap. Innanförskap. Vilja. Ovilja. Längtan.
Tänk om jag, precis som i den där TV-reklamen, kunde hälsa på mig själv om 10 år. Vad skulle jag säga mig? "Jag bar ju på sanningen hela tiden", "Tänk att jag tänkte så mycket tokigheter", "Att jag inte förstod tidigare!"?
Ingen kan någonsin veta vad jag känner, förutom jag själv. Men vad känner jag? Vågar jag lita på mina egna tolkningar? Vem är jag att kasta allt jag trott på åt sidan för att börja om på noll? Finns det en sanning alls?
Att ha sex med pojkvännen känns lika onaturligt som vanligt och dagligen känner jag en stark längtan bort ifrån allting. Mer specifik kan jag tyvärr inte vara, för jag vet inte själv vad jag längtar efter.
Jag kan bara konstatera att tjejer är så fina att titta på och att jag inte bryr mig ett dugg om hur killar ser ut. Det irriterar mig att jag ständigt känner att jag är nånting på spåren med att jag ändå inte riktigt förstår fullt ut.
Vem är jag att undanhålla allt som känns viktigt och som styr mina vardagstankar för min pojkvän? Hur jävla schysst är jag egentligen? Å andra sidan vill jag inte göra honom illa i onödan, jag vill liksom lösa detta för mig själv innan jag drar in nån annan.
Men tänk om jag egentligen inte alls skulle ha en pojkvän utan en flickvän? Tanken skrämmer väl lite, det måste jag ju erkänna. Det känns så ovant att jag ryggar tillbaka inombords när jag läser det jag precis har skrivit.
Det har gått nästan tre år sen tanken för första gången kom upp i mitt huvud. Då kändes den sann, fast ändå inte. Jag tror att jag känner exakt samma sak nu. Obeskrivbart. Tomt. Sant. Falskt. Förvirring. Utanförskap. Innanförskap. Vilja. Ovilja. Längtan.
Tänk om jag, precis som i den där TV-reklamen, kunde hälsa på mig själv om 10 år. Vad skulle jag säga mig? "Jag bar ju på sanningen hela tiden", "Tänk att jag tänkte så mycket tokigheter", "Att jag inte förstod tidigare!"?
Ingen kan någonsin veta vad jag känner, förutom jag själv. Men vad känner jag? Vågar jag lita på mina egna tolkningar? Vem är jag att kasta allt jag trott på åt sidan för att börja om på noll? Finns det en sanning alls?
2006-06-20
Sjuka jag...
Jag är överlycklig över mitt och min pojkväns förhållande. Tyvärr är han sedan igår bortrest i två veckor. Jag vet att det är onormalt, men jag mår helt sjukt dåligt utan honom. Det är precis som om han vore en drog för mig - enda anledningen till att jag inte bara överlever, utan faktiskt lever ett hyfsat liv. Jag känner mig helt desperat, men för tillfället har jag p g a yttre omständigheter ingen som helst möjlighet att prata med någon annan utan måste klara mig själv. Rent fysiskt klarar jag ju mig, men psykiskt är det värre.
Jag har precis nyss ofrivilligt slukats av mina gamla ovanor som består av att klämma pormaskar och riva sönder varenda liten blemma jag kan hitta på min hud. Jag har också noppat bort på tok för mycket av mina ögonbryn. Dessa saker är ständigt återkommande när jag är extremt stressad och pressad och jag vet att det är sjuka tvångstankar. Detta gör också att jag under inga som helst omständigheter vill visa mig offentligt.
Precis när jag avklarat min "självtortyrsession" och ser på mig själv med "nöjda" ögon (jag har ju tagit ut den psykiska smärtan på min kropp, liknande hur vissa människor skär sina handleder) så ser jag hur förskräckligt hemsk jag ser ut och från att ha varit sammanbiten och fokuserad börjar jag bara gråta obehindrat.
Vad ska jag göra för att klara mig ur detta? Jag planerar att uppsöka psykolog så fort jag kan, men det dröjer ett tag innan jag har möjlighet till detta. Just nu känns det bara som om jag sprängs och jag bara mår så illa.
Jag har precis nyss ofrivilligt slukats av mina gamla ovanor som består av att klämma pormaskar och riva sönder varenda liten blemma jag kan hitta på min hud. Jag har också noppat bort på tok för mycket av mina ögonbryn. Dessa saker är ständigt återkommande när jag är extremt stressad och pressad och jag vet att det är sjuka tvångstankar. Detta gör också att jag under inga som helst omständigheter vill visa mig offentligt.
Precis när jag avklarat min "självtortyrsession" och ser på mig själv med "nöjda" ögon (jag har ju tagit ut den psykiska smärtan på min kropp, liknande hur vissa människor skär sina handleder) så ser jag hur förskräckligt hemsk jag ser ut och från att ha varit sammanbiten och fokuserad börjar jag bara gråta obehindrat.
Vad ska jag göra för att klara mig ur detta? Jag planerar att uppsöka psykolog så fort jag kan, men det dröjer ett tag innan jag har möjlighet till detta. Just nu känns det bara som om jag sprängs och jag bara mår så illa.
2006-05-09
Det gick inte så bra
Jag trodde på fullaste allvar att jag kunde ändra mig och vara precis som den jag vill vara. Fortfarande tror jag att man kan byta ut vissa vanor som man inte trivs med och göra sig själv några pinnhål lyckligare på så sätt. Dock är jag inte alls så säker på att man kan bygga upp en ny personlighet bara så där.
När jag och pojkvännen pratade ut och han föreslog att vi skulle försöka igen och jobba på det som gått snett så tyckte jag att det lät väldigt vettigt. Jag älskar honom fortfarande och vill inte att han ska försvinna ur mitt liv...
Men det är just det där nånstans som den röda tråden på ett mystiskt sätt luckras upp. Jag tror inte att jag älskar honom som en partner, utan mer som en vän - en bror. Jag vill ha honom vid min sida, för han är en underbar människa. Men jag vill inte ha sex med honom, det känns så smutsigt.
Vi hade sex för några dagar sen och jag gick in för det till 100%. Jag försökte att i hans sällskap få mig själv upphetsad med hjälp av tankar, känslor och beröring. Det funkade bitvis, men inte fullt ut. När han sen ville att hånglet och smekandet skulle gå över i ett samlag så stack det till lite i hjärtat på mig. Hans kuk inuti mig? Det dröjde bara en kort stund innan jag brast ut i gråt. Jag blev nog lika förvirrad och chockad som han blev. Fortfarande förstår jag inte fullt ut vad det är jag går igenom, men det är mycket smärtsamt.
Jag har haft teorier om homosexualitet, bisexualitet, asexualitet samt intergender-tankar. Ingen av teorierna fungerar fullt ut, men om jag jämför dom var för sig emot heterosexualiteten så kan jag snabbt konstatera att jag minst av allt är heterosexuell.
Det kanske är lika bra att jag får ur mig mina tankar om dom olika "alternativen" nu när jag ändå är i gång: (Observera att detta är mina egna funderingar och tolkningar kring begreppen om sexpreferenser och kroppsuppfattning. Om jag missuppfattat betydelsen av nåt begrepp eller beter mig verbalt klumpigt så hoppas jag att ingen tar illa upp eller känner sig påhoppad eller missförstådd - detta är mitt sätt att tolka mig själv och min relation till mig själv och andra människor.)
Homosexualitet: Jag är helt klart väldigt attraherad av tjejer, jag ser uteslutande tjejer och tycker att kvinnor i allmänhet är oerhört vackra. Jag kan bli helt fixerad vid tjejers utseende och personligheter och ibland kommer jag på mig själv med att stirra opassande på mina intet ont anande medmänniskor av det kvinnliga könet.
Jag har svårt att släppa in tjejer innanför mitt yttre skal och har under en lång, lång tid haft svårt för att ha tjejkompisar. Jag har känt mig utanför, egendomlig och har haft svårigheter med tillit till dom. Kanske har det att göra med att jag blev mobbad under hela min uppväxt. Dock har jag blivit ungefär lika illa behandlad av tjejer som killar, så det bör inte finnas nån märkbar könskillnad p g a det.
Bisexualitet: Jag har varit tillsammans med totalt två killar och kär i en tredje. Jag kan inte minnas att jag varit så pass kär i en tjej att jag verkligen blivit uppslukad av henne, men å andra sidan kanske det kan ha att göra med att jag aldrig låtit mig själv känna så?
Vad jag har förstått så kan man vara bisexuell i bemärkelsen att man blir kär i och vill ha sex med människor av båda könen eller så blir man kär i människor av ett kön men vill inte ha sex med dom, fast man kanske inte blir kär i människor av den andra könet men vill ha sex med dom. Det finns alltså ett gäng olika varianter. Jag kan känna igen mig i att jag vet av erfarenhet att jag kan bli kär i killar, men inte vill ha sex med dom. Vad gäller tjejer så är jag ganska säker på att jag vill ha sex med dom och att jag blir attraherad av dom, men jag är inte helt övertygad om att jag kan bli kär i dom.
Asexualitet: Jag har hittills i mitt liv aldrig känt nån bestående sexlust vad gäller killar. Jag har många gånger (då jag tänkt på heterosex) känt att jag absolut inte skulle ha några problem med att leva i celibat, även om jag nog aldrig skulle få för mig att göra det i verkligheten utan bara pratar om själva principen.
När det handlar om tjejer så är jag fortfarande osäker på hur det skulle funka med sex, särskilt eftersom jag aldrig prövat. Jag kan inte riktigt se mig själv ha sex med en tjej eftersom det känns så ovant, men jag kan å andra sidan inte se mig ha sex med en kille utan att känna nån slags ångest heller.
Intergender: Jag har ofta känt mig som en subjektiv själ som bor i en kropp som den inte tillhör och därmed ser på rent objektivt. Jag har länge haft svårt att referera till mig själv som kvinna, tjej. Jag har ofta känt mig könsneutral, men ibland sett mig mer som en kille än en tjej. Det saknas en koppling mellan det jag anser vara mig "jag" (mitt inre jag, min själ) och min kropp (mitt yttre jag) och jag har svårt att se på mig själv utifrån snarare än inifrån.
Jag vet att detta är en könsidentitet och inte en sexualitet, men jag tror att det kan ha betydelse att trivas i min egen kropp för att jag ska kunna hitta mig själv fullt ut.
När jag och pojkvännen pratade ut och han föreslog att vi skulle försöka igen och jobba på det som gått snett så tyckte jag att det lät väldigt vettigt. Jag älskar honom fortfarande och vill inte att han ska försvinna ur mitt liv...
Men det är just det där nånstans som den röda tråden på ett mystiskt sätt luckras upp. Jag tror inte att jag älskar honom som en partner, utan mer som en vän - en bror. Jag vill ha honom vid min sida, för han är en underbar människa. Men jag vill inte ha sex med honom, det känns så smutsigt.
Vi hade sex för några dagar sen och jag gick in för det till 100%. Jag försökte att i hans sällskap få mig själv upphetsad med hjälp av tankar, känslor och beröring. Det funkade bitvis, men inte fullt ut. När han sen ville att hånglet och smekandet skulle gå över i ett samlag så stack det till lite i hjärtat på mig. Hans kuk inuti mig? Det dröjde bara en kort stund innan jag brast ut i gråt. Jag blev nog lika förvirrad och chockad som han blev. Fortfarande förstår jag inte fullt ut vad det är jag går igenom, men det är mycket smärtsamt.
Jag har haft teorier om homosexualitet, bisexualitet, asexualitet samt intergender-tankar. Ingen av teorierna fungerar fullt ut, men om jag jämför dom var för sig emot heterosexualiteten så kan jag snabbt konstatera att jag minst av allt är heterosexuell.
Det kanske är lika bra att jag får ur mig mina tankar om dom olika "alternativen" nu när jag ändå är i gång: (Observera att detta är mina egna funderingar och tolkningar kring begreppen om sexpreferenser och kroppsuppfattning. Om jag missuppfattat betydelsen av nåt begrepp eller beter mig verbalt klumpigt så hoppas jag att ingen tar illa upp eller känner sig påhoppad eller missförstådd - detta är mitt sätt att tolka mig själv och min relation till mig själv och andra människor.)
Homosexualitet: Jag är helt klart väldigt attraherad av tjejer, jag ser uteslutande tjejer och tycker att kvinnor i allmänhet är oerhört vackra. Jag kan bli helt fixerad vid tjejers utseende och personligheter och ibland kommer jag på mig själv med att stirra opassande på mina intet ont anande medmänniskor av det kvinnliga könet.
Jag har svårt att släppa in tjejer innanför mitt yttre skal och har under en lång, lång tid haft svårt för att ha tjejkompisar. Jag har känt mig utanför, egendomlig och har haft svårigheter med tillit till dom. Kanske har det att göra med att jag blev mobbad under hela min uppväxt. Dock har jag blivit ungefär lika illa behandlad av tjejer som killar, så det bör inte finnas nån märkbar könskillnad p g a det.
Bisexualitet: Jag har varit tillsammans med totalt två killar och kär i en tredje. Jag kan inte minnas att jag varit så pass kär i en tjej att jag verkligen blivit uppslukad av henne, men å andra sidan kanske det kan ha att göra med att jag aldrig låtit mig själv känna så?
Vad jag har förstått så kan man vara bisexuell i bemärkelsen att man blir kär i och vill ha sex med människor av båda könen eller så blir man kär i människor av ett kön men vill inte ha sex med dom, fast man kanske inte blir kär i människor av den andra könet men vill ha sex med dom. Det finns alltså ett gäng olika varianter. Jag kan känna igen mig i att jag vet av erfarenhet att jag kan bli kär i killar, men inte vill ha sex med dom. Vad gäller tjejer så är jag ganska säker på att jag vill ha sex med dom och att jag blir attraherad av dom, men jag är inte helt övertygad om att jag kan bli kär i dom.
Asexualitet: Jag har hittills i mitt liv aldrig känt nån bestående sexlust vad gäller killar. Jag har många gånger (då jag tänkt på heterosex) känt att jag absolut inte skulle ha några problem med att leva i celibat, även om jag nog aldrig skulle få för mig att göra det i verkligheten utan bara pratar om själva principen.
När det handlar om tjejer så är jag fortfarande osäker på hur det skulle funka med sex, särskilt eftersom jag aldrig prövat. Jag kan inte riktigt se mig själv ha sex med en tjej eftersom det känns så ovant, men jag kan å andra sidan inte se mig ha sex med en kille utan att känna nån slags ångest heller.
Intergender: Jag har ofta känt mig som en subjektiv själ som bor i en kropp som den inte tillhör och därmed ser på rent objektivt. Jag har länge haft svårt att referera till mig själv som kvinna, tjej. Jag har ofta känt mig könsneutral, men ibland sett mig mer som en kille än en tjej. Det saknas en koppling mellan det jag anser vara mig "jag" (mitt inre jag, min själ) och min kropp (mitt yttre jag) och jag har svårt att se på mig själv utifrån snarare än inifrån.
Jag vet att detta är en könsidentitet och inte en sexualitet, men jag tror att det kan ha betydelse att trivas i min egen kropp för att jag ska kunna hitta mig själv fullt ut.
2006-05-05
Ännu en tvärvändning
Jag och min pojkvän snackade ordentligt igår kväll och vi ansåg båda två att vi nog borde försöka laga vår relation. Vi tyckte att det var så jävla smärtsamt att skiljas - inte bara på grund av alla fina minnen som vi delade, utan också för känslorna vi fortfarande har för varann.
Efter att ha insett att vi älskade varann så gick vi igenom vad som var fel och jag lärde mig så himla mycket. Jag insåg att jag inte behöver sätta en etikett på mig själv, det spelar inte nån roll. Jag måste inte heller vara på ett visst förutbestämt sätt, så som jag tror att andra vill se mig. Jag behöver ju inte leta efter den jag är - jag kan bli den jag vill vara!
Efter att ha insett att vi älskade varann så gick vi igenom vad som var fel och jag lärde mig så himla mycket. Jag insåg att jag inte behöver sätta en etikett på mig själv, det spelar inte nån roll. Jag måste inte heller vara på ett visst förutbestämt sätt, så som jag tror att andra vill se mig. Jag behöver ju inte leta efter den jag är - jag kan bli den jag vill vara!
2006-05-04
Tvärvändning
Min pojkvän gjorde slut med mig för en kvart sen. Igår kväll berättade jag för honom att han var alldeles för snäll mot mig som lät mig vara så tillbakadragen och kall mot honom, fast jag vet att han tar illa vid sig av detta.
Alldeles nyss sa han till mig att han tänkt på det jag sa igår, att han nog är för snäll så därför skulle han nu göra slut. Min enda reaktion var en enorm sorg över att det blivit så här, han är ju en sån fin kille. Jag svarade honom att jag förstod hans beslut, för det gör jag.
Alldeles nyss sa han till mig att han tänkt på det jag sa igår, att han nog är för snäll så därför skulle han nu göra slut. Min enda reaktion var en enorm sorg över att det blivit så här, han är ju en sån fin kille. Jag svarade honom att jag förstod hans beslut, för det gör jag.
2006-05-03
Hujedamej!
Jag kan inte fungera normalt längre. Mina tankar upptar i stort sett varje minut av min vakna tid och jag kan inte sova om nätterna.
Jag vågar och orkar inte prata med nån om vad jag känner, för jag vet ju inte själv exakt vad det är. Dom små fragmenten som håller på att forma en ny slags verklighetsuppfattning är så få och svåra att tyda att jag inte vet om jag drömmer eller ej.
Under natten till idag kunde jag bara sova ca 2,5 timmar och idag känns det som om hela kroppen ska ramla isär. Jag vet ju att det här inte är bra, men jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Situationen är ohållbar, men vad är alternativet?
Jag vågar och orkar inte prata med nån om vad jag känner, för jag vet ju inte själv exakt vad det är. Dom små fragmenten som håller på att forma en ny slags verklighetsuppfattning är så få och svåra att tyda att jag inte vet om jag drömmer eller ej.
Under natten till idag kunde jag bara sova ca 2,5 timmar och idag känns det som om hela kroppen ska ramla isär. Jag vet ju att det här inte är bra, men jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Situationen är ohållbar, men vad är alternativet?
Sanningen finns inuti mig
Jag tror att det finns en massa undangömd information i mitt undermedvetna. Jag kan liksom inte se vad pusslet ska föreställa, men eftersom jag har ett gäng lösa bitar så måste det finnas ett pussel. Det finns en massa frågor och konstateranden som fungerar som ledtrådar.
Varför måste jag vara så pedantisk hela tiden? Varför kan jag inte tycka att lagom är nog? Varför känner jag att om jag inte gör mitt bästa så kvittar det? Inget som är halvdant är värt nåt - jag måste vara bäst eller åtminstone så bra jag kan vara. Varför måste jag ha så höga krav på mig själv?
Varför lever jag som en fånge i min egen kropp och mina egna rädslor? Varför måste jag tvinga mig själv till att vara osynlig och medgörlig? Varför vågar jag inte släppa taget? Jag är stel som en pinne, jag vågar inte ens röra mig med vinden.
Varför vågar jag inte vara fysisk? Varför vågar jag inte säga och göra det jag själv vill? Hur har det kunnat gå så långt att jag inte ens vet vem jag är längre? Vad är det jag vill dölja? Jag vill ju inte vara nån annan än mig själv.
Varför måste jag vara så pedantisk hela tiden? Varför kan jag inte tycka att lagom är nog? Varför känner jag att om jag inte gör mitt bästa så kvittar det? Inget som är halvdant är värt nåt - jag måste vara bäst eller åtminstone så bra jag kan vara. Varför måste jag ha så höga krav på mig själv?
Varför lever jag som en fånge i min egen kropp och mina egna rädslor? Varför måste jag tvinga mig själv till att vara osynlig och medgörlig? Varför vågar jag inte släppa taget? Jag är stel som en pinne, jag vågar inte ens röra mig med vinden.
Varför vågar jag inte vara fysisk? Varför vågar jag inte säga och göra det jag själv vill? Hur har det kunnat gå så långt att jag inte ens vet vem jag är längre? Vad är det jag vill dölja? Jag vill ju inte vara nån annan än mig själv.
2006-05-01
Nu vet jag hur det känns...
Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle bli deprimerad. Deprimerade människor är ju sånna som inte orkar gå till jobbet, inte orkar träffa vänner, inte ens orkar gå och handla, inte orkar bry sig om sin familj eller sitt hushåll, sånna som får ångest över saker och ting - ja, kanske t o m panikångest.
Allt det där är ju sånt som man läser om folk som sägs vara deprimerade eller kanske utbrända. Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag känner dom flesta av dom där sakerna. Jag orkar fan inte göra ett skit och jag känner hela tiden att jag bara vill sova, sova, sova.
Jag har ingen ork, ingen vilja. Jag är en kall människa som inte orkar bry sig. Jag orkar inte göra nåt annat än det som är absolut nödvändigt för min överlevnad och för att hyfsat klara min skolgång. Jag vet inte om folk i skolan märkt att jag mår så dåligt, men så fort jag kommer hem så är jag totalt slutkörd och orkar bara äta lite och sova resten av dagen.
I skolan försöker jag att inte skrämma slag på folk. Jag anstränger mig verkligen för att få folk att tycka att jag inte är hur konstig som helst, utan ganska trevlig. Jag vet inte hur väl jag lyckats, men folk verkar i alla fall inte ta några omvägar när dom ser mig. Men jag pratar inte med någon utan att denne tilltalar mig först, jag varken orkar ha en konversation med nån eller kommer på nåt att säga.
Mitt liv kretsar kring att överleva dagen. Varje enskild dag är inte längre ett delmål, utan ett mål. Delmålen är möjligtvis timmarna på dagen eller kanske lektionerna - jag vet inte. Jag längtar bara efter att få sova, inte behöva tänka och inte behöva vara mig.
Allt det där är ju sånt som man läser om folk som sägs vara deprimerade eller kanske utbrända. Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag känner dom flesta av dom där sakerna. Jag orkar fan inte göra ett skit och jag känner hela tiden att jag bara vill sova, sova, sova.
Jag har ingen ork, ingen vilja. Jag är en kall människa som inte orkar bry sig. Jag orkar inte göra nåt annat än det som är absolut nödvändigt för min överlevnad och för att hyfsat klara min skolgång. Jag vet inte om folk i skolan märkt att jag mår så dåligt, men så fort jag kommer hem så är jag totalt slutkörd och orkar bara äta lite och sova resten av dagen.
I skolan försöker jag att inte skrämma slag på folk. Jag anstränger mig verkligen för att få folk att tycka att jag inte är hur konstig som helst, utan ganska trevlig. Jag vet inte hur väl jag lyckats, men folk verkar i alla fall inte ta några omvägar när dom ser mig. Men jag pratar inte med någon utan att denne tilltalar mig först, jag varken orkar ha en konversation med nån eller kommer på nåt att säga.
Mitt liv kretsar kring att överleva dagen. Varje enskild dag är inte längre ett delmål, utan ett mål. Delmålen är möjligtvis timmarna på dagen eller kanske lektionerna - jag vet inte. Jag längtar bara efter att få sova, inte behöva tänka och inte behöva vara mig.
En känsla av meningslöshet
Jag vill helst bara gråta, men det kommer inga tårar. Jag vill helst bara sova, men det går ju inte att sova dygnet runt. Jag vill helst sluta tycka synd om mig, men det känns så otroligt meningslöst allting.
Jag vill helst känna att saker och ting är värda nåt, jag vill känna att mitt liv är här och nu. Istället känns det som om jag lever på gamla minnen och framtidsdrömmar. Det är inget liv här och nu, det är då och sen.
Utan min familj vore jag ingenting. Tänk om jag inte hade dom att älska tillbaka, precis som dom älskar mig? Då skulle jag nog inte orka ens hälften av vad jag orkar idag - och ändå orkar jag inte ens hälften mot vad alla i min omgivning verkar göra.
Mitt liv verkar bestå i att vara deppig och undra när det ska ta slut. Jag vet så väl att bara jag kan göra mitt liv drägligare, men jag förstår inte hur. Varje gång jag tror att jag hittat en ny pusselbit som kanske kan hjälpa mig på vägen så verkar jag missuppfattat allting och mina teorier rasar ihop som vore dom sandslott som slukas av höga vågor.
Om jag visste vad jag skulle göra åt mitt dilemma skulle jag göra det på en gång - det är verkligen ingen rolig upplevelse att sitta fast i sina gamla och dåliga vanor utan att lyckas komma loss... Jag vill så gärna bli fri.
Jag vill helst känna att saker och ting är värda nåt, jag vill känna att mitt liv är här och nu. Istället känns det som om jag lever på gamla minnen och framtidsdrömmar. Det är inget liv här och nu, det är då och sen.
Utan min familj vore jag ingenting. Tänk om jag inte hade dom att älska tillbaka, precis som dom älskar mig? Då skulle jag nog inte orka ens hälften av vad jag orkar idag - och ändå orkar jag inte ens hälften mot vad alla i min omgivning verkar göra.
Mitt liv verkar bestå i att vara deppig och undra när det ska ta slut. Jag vet så väl att bara jag kan göra mitt liv drägligare, men jag förstår inte hur. Varje gång jag tror att jag hittat en ny pusselbit som kanske kan hjälpa mig på vägen så verkar jag missuppfattat allting och mina teorier rasar ihop som vore dom sandslott som slukas av höga vågor.
Om jag visste vad jag skulle göra åt mitt dilemma skulle jag göra det på en gång - det är verkligen ingen rolig upplevelse att sitta fast i sina gamla och dåliga vanor utan att lyckas komma loss... Jag vill så gärna bli fri.
2006-04-11
Hur ska man tyda detta egentligen?
Det är fem år sen jag blev tillsammans med min allra första pojkvän. Vi hade två språklektioner ihop varje vecka på gymnasiet och det hade även visat sig att vi delade fritidsintressen. När det var dags för skolavslutning och sommarlov anordnades en stor fest och jag drack för första gången på allvar. Jag hade noga räknat ut hur mycket jag troligtvis skulle tåla och jag såg till att inte bli så berusad att jag inte hade kontroll. Han kom fram till mig där jag satt i gräset och brottade ned mig. När jag hade satt mig upp satte han sig brevid mig och började helt sonika råhångla med mig. Jag förstod inte riktigt vad han menade, men det var min första kyss så det var lite spännande ändå.
Han hörde av sig dagen efter och ville träffas igen. Jag förstår nu i efterhand att jag inte var intresserad av honom, men jag hade aldrig varit kär eller intresserad av någon vid det laget så jag tänkte att det kanske var så det skulle vara. Det kunde väl vara kul att pröva på nåt nytt och dessutom verkade alla på festen tycka att det var kul att vi "äntligen hittat varann" (han hade tydligen spanat in mig länge och tydligen hade folk fått uppfattningen om att det var ömsesidigt). Vårt förhållande var okej, men ganska trist. Jag kände ungefär att "det här kan inte vara allt som livet har att ge". För snart tre år sen gjorde jag slut med honom. Vårt förhållande hade varat i två år. Han hade visserligen gjort slut med mig ett år tidigare, men jag hade med mina "mysiska kvinnliga krafter" lyckats locka honom tillbaka till mig redan en månad efter uppbrottet. Den största anledningen till att jag ville ha tillbaka honom var att jag kände mig misslyckad och ensam.
Under det sista året kände jag mig dock mer och mer övertygad om att nåt inte stod rätt till. Han gjorde aldrig nåt dumt mot mig och även om han inte var typen som gärna hade djupa samtal om livet och omgivningen var han väldigt tillmötesgående mot dom behoven jag visade upp. Ändå kände jag mig utnyttjad och obekväm, ungefär som om jag vore en porrskådis som han tittade på och hade sex med. Jag blev aldrig upphetsad och fick därför ofta ont när vi hade samlag och jag kände mig otroligt deprimerad och förvirrad. Att ha sex blev som nån slags rutin, ungefär som att borsta tänderna. Jag förstod inte alls varför jag kände allt detta.
Efter våra två år tillsammans kände jag att jag höll på att sprängas. Han var som sagt jättesnäll mot mig, men ändå kände jag mig äcklad över honom - inte hans personlighet, men hans kropp. Anledningen var fullständigt oklar, men jag stod inte ut med vad jag upplevde var en slags psykisk tortyr. En dag när vi två var ensamma hemma hos honom gjorde jag slut och han blev helt förstörd. Jag tyckte att jag var så orättvis mot honom och jag kände mig så elak och otäck att jag inte klarade av eller vågade stanna kvar hos honom tills hans föräldrar kom hem. Jag skämdes jättemycket för mina känslor och handlingar gentemot honom under en jättelång period efteråt, men jag tröstade mig med att jag faktiskt kände att jag inte hade nåt val.
När vi separerat kände jag hur en sten föll från mitt hjärta. Äntligen var jag frisläppt! Jag gav mig inte ut för att leta någon ny partner utan gav mig tid att fundera på vad som hänt i mitt förra förhållande och vad jag ville få ut av mitt nästa. Uppskattningsvis ett halvår senare fann jag mig själv plötsligt uppslukad av tankar om bi- och homosexualitet. Jag vet inte varifrån dessa impulser kom, men jag antar att det inte är särskilt ovanligt att dessa funderingar kommer till en i ungdomens dagar.
Jag tänkte på mina dåvarande känslor inför en massa olika människor och jag funderade även på min barndom och uppväxt. Kanske kunde jag hitta några ledtrådar där? När jag en dag satt och kollade igenom gamla skolkataloger märkte jag att jag kunde namnen på i stort sett alla tjejer, men nästan inga av killarna. Jag tänkte efter och insåg att jag i vardagen "såg" nästan uteslutande tjejer. Jag brydde mig inte alls särskilt mycket om hur killar såg ut eller vilka dom var intressarade av. Jag tyckte att tjejerna var finare och såg killarna mer som vänner än potentiella partners. Mycket talade för att jag kanske inte var så heterosexuell som jag trott mig vara.
Efter vidare reflektioner fanns det dock en del frågor som hängde kvar i luften: Varför hade jag aldrig blivit kär i en tjej? Varför kändes tanken på att ha sex med en annan tjej otroligt läskig och overklig? Min bästa killkompis är bög och han ställde upp som ett slags bollplank när jag ville prata. Jag följde även med honom och såg paraden i samband med Stockholm Pride. Även om det är en extrem show så uppskattade jag den ändå väldigt p g a öppenheten och alla människor som gick hand i hand och bara lyste av lycka. Det kändes som en otroligt kärleksfull tillställning och jag tyckte att det var så fint att alla dessa människor hittat varann.
Ungefär ett år efter att det tagit slut med min första kille klampade en annan kille in i mitt liv. Vi träffades på internet och pratades vid jättemycket i telefon innan vi slutligen träffades. Det var hans idé att träffas och jag såg det mest som en kul grej. Min tanke var att han skulle bli en nära killkompis. Han var rak, ärlig och lyhörd vad gällde mina tankar, känslor och behov. Han visste att jag funderat på om tjejer vore nåt för mig, men samtidigt var hela hans person så full av energi att jag inte kunde låta bli att ryckas med av förälskelsen för mig som han visade sig bära på.
Nu har jag och min nuvarande kille varit tillsammans i ungefär ett och ett halvt år. Jag har på allvar känt mig vara kapabel att bilda en familj med honom om ett tag, eftersom jag alltid velat ha barn - och om möjligt ganska tidigt. Tyvärr har tankar och känslor liknande dom jag oförklarligt började hysa för min förra pojkvän börjat komma upp till ytan. Jag känner mig äcklad av hans kropp och hans begär efter min kropp. Han vill t ex titta på mig i olika ställningar när han runkar - jag vet visserligen inte hur vanligt det är, men det ter sig inte som nåt sjukt eller konstigt när jag försöker tänka efter logiskt. Han frågar mig väldigt ofta om han kan och får tillfredsställa mig på något vis. Han känns inte egoistisk, utan bara väldigt sexhungrig. Han är verkligen otroligt omtänksam på alla sätt och det finns egentligen inget fel på honom alls.
Tyvärr är det ändå nåt som inte stämmer. Mina tankar om bi- och homosexualitet har kommit tillbaka. Jag kan inte sova på nätterna för jag ligger och känner nån slags skuld för att jag känner som jag gör fast jag har min pojkvän. När vi ska ha sex kan jag inte förmå mig till att tycka att det är annat än jobbigt. Jag försöker att ställa in mig på att det är skönt och mysigt, men det fungerar inte. Jag känner mig äcklad och äcklig på samma gång. Mina tankar är ganska svårdefinierade och jag lyckas inte återge dom med ord. Dock vet jag att jag inte kan fortsätta så här i all oändlighet - situationen är för min del ohållbar.
Jag har både undermedvetet och medvetet dragit mig tillbaka på många sätt, i synnerhet vad gäller kroppskontakt. Han verkar däremot fungera på motsatt sätt - när jag drar mig undan så växer hans åtrå och lust och han verkar nykär och omtöcknad i mitt sällskap. Jag känner mig otroligt elak och orättvis mot honom eftersom jag inte har berättat vad jag känner. Han vet ju att jag bar på dom här tankarna i samband med att vi först träffades, men han tror att jag har lagt det bakom mig för alltid (vilket jag berättade för honom att jag själv trodde att jag gjort i samma veva som vi blev ett par och jag mådde bra i vår relation).
Ingenting har egentligen hänt som skulle ha kunnat påverka varken min första eller andra pojkvänsrelation till att kännas fel. Det enda jag säkert vet är att jag inte känner mig bekväm med situationen som den är just nu. Dumt nog är jag sambo med min pojkvän och vi läser tillsammans på samma skola i samma stad (varken min eller hans hemstad). Vi har ett kontrakt på lägenheten som varar i ytterligare ett halvår och vi har lagt en massa depositionspengar som är fastlåsta. Att flytta isär för att pröva om jag skulle må bättre utan honom känns inte aktuellt förrän om tidigast ett halvår eftersom ingen av oss klarar det ekonomiskt p g a knappa studiemedel. Om jag inte hade nån relation på gång och ej heller boende-/ekonomiproblemen så skulle jag troligtvis vilja pröva att kolla efter tjejer - bara för att se hur jag skulle känna. Tyvärr verkar det inte bättre än att jag sitter fast här ett tag till.
Min fråga är om det alls går att tyda nånting av min uppenbart förlorade identitet i det jag har skrivit. Går det att se nåt mönster? Inbillar jag mig saker? Är det bara nåt som jag tillfälligt går igenom? Bör jag berätta vad jag känner för min pojkvän? Kan jag påverka min situation?
Han hörde av sig dagen efter och ville träffas igen. Jag förstår nu i efterhand att jag inte var intresserad av honom, men jag hade aldrig varit kär eller intresserad av någon vid det laget så jag tänkte att det kanske var så det skulle vara. Det kunde väl vara kul att pröva på nåt nytt och dessutom verkade alla på festen tycka att det var kul att vi "äntligen hittat varann" (han hade tydligen spanat in mig länge och tydligen hade folk fått uppfattningen om att det var ömsesidigt). Vårt förhållande var okej, men ganska trist. Jag kände ungefär att "det här kan inte vara allt som livet har att ge". För snart tre år sen gjorde jag slut med honom. Vårt förhållande hade varat i två år. Han hade visserligen gjort slut med mig ett år tidigare, men jag hade med mina "mysiska kvinnliga krafter" lyckats locka honom tillbaka till mig redan en månad efter uppbrottet. Den största anledningen till att jag ville ha tillbaka honom var att jag kände mig misslyckad och ensam.
Under det sista året kände jag mig dock mer och mer övertygad om att nåt inte stod rätt till. Han gjorde aldrig nåt dumt mot mig och även om han inte var typen som gärna hade djupa samtal om livet och omgivningen var han väldigt tillmötesgående mot dom behoven jag visade upp. Ändå kände jag mig utnyttjad och obekväm, ungefär som om jag vore en porrskådis som han tittade på och hade sex med. Jag blev aldrig upphetsad och fick därför ofta ont när vi hade samlag och jag kände mig otroligt deprimerad och förvirrad. Att ha sex blev som nån slags rutin, ungefär som att borsta tänderna. Jag förstod inte alls varför jag kände allt detta.
Efter våra två år tillsammans kände jag att jag höll på att sprängas. Han var som sagt jättesnäll mot mig, men ändå kände jag mig äcklad över honom - inte hans personlighet, men hans kropp. Anledningen var fullständigt oklar, men jag stod inte ut med vad jag upplevde var en slags psykisk tortyr. En dag när vi två var ensamma hemma hos honom gjorde jag slut och han blev helt förstörd. Jag tyckte att jag var så orättvis mot honom och jag kände mig så elak och otäck att jag inte klarade av eller vågade stanna kvar hos honom tills hans föräldrar kom hem. Jag skämdes jättemycket för mina känslor och handlingar gentemot honom under en jättelång period efteråt, men jag tröstade mig med att jag faktiskt kände att jag inte hade nåt val.
När vi separerat kände jag hur en sten föll från mitt hjärta. Äntligen var jag frisläppt! Jag gav mig inte ut för att leta någon ny partner utan gav mig tid att fundera på vad som hänt i mitt förra förhållande och vad jag ville få ut av mitt nästa. Uppskattningsvis ett halvår senare fann jag mig själv plötsligt uppslukad av tankar om bi- och homosexualitet. Jag vet inte varifrån dessa impulser kom, men jag antar att det inte är särskilt ovanligt att dessa funderingar kommer till en i ungdomens dagar.
Jag tänkte på mina dåvarande känslor inför en massa olika människor och jag funderade även på min barndom och uppväxt. Kanske kunde jag hitta några ledtrådar där? När jag en dag satt och kollade igenom gamla skolkataloger märkte jag att jag kunde namnen på i stort sett alla tjejer, men nästan inga av killarna. Jag tänkte efter och insåg att jag i vardagen "såg" nästan uteslutande tjejer. Jag brydde mig inte alls särskilt mycket om hur killar såg ut eller vilka dom var intressarade av. Jag tyckte att tjejerna var finare och såg killarna mer som vänner än potentiella partners. Mycket talade för att jag kanske inte var så heterosexuell som jag trott mig vara.
Efter vidare reflektioner fanns det dock en del frågor som hängde kvar i luften: Varför hade jag aldrig blivit kär i en tjej? Varför kändes tanken på att ha sex med en annan tjej otroligt läskig och overklig? Min bästa killkompis är bög och han ställde upp som ett slags bollplank när jag ville prata. Jag följde även med honom och såg paraden i samband med Stockholm Pride. Även om det är en extrem show så uppskattade jag den ändå väldigt p g a öppenheten och alla människor som gick hand i hand och bara lyste av lycka. Det kändes som en otroligt kärleksfull tillställning och jag tyckte att det var så fint att alla dessa människor hittat varann.
Ungefär ett år efter att det tagit slut med min första kille klampade en annan kille in i mitt liv. Vi träffades på internet och pratades vid jättemycket i telefon innan vi slutligen träffades. Det var hans idé att träffas och jag såg det mest som en kul grej. Min tanke var att han skulle bli en nära killkompis. Han var rak, ärlig och lyhörd vad gällde mina tankar, känslor och behov. Han visste att jag funderat på om tjejer vore nåt för mig, men samtidigt var hela hans person så full av energi att jag inte kunde låta bli att ryckas med av förälskelsen för mig som han visade sig bära på.
Nu har jag och min nuvarande kille varit tillsammans i ungefär ett och ett halvt år. Jag har på allvar känt mig vara kapabel att bilda en familj med honom om ett tag, eftersom jag alltid velat ha barn - och om möjligt ganska tidigt. Tyvärr har tankar och känslor liknande dom jag oförklarligt började hysa för min förra pojkvän börjat komma upp till ytan. Jag känner mig äcklad av hans kropp och hans begär efter min kropp. Han vill t ex titta på mig i olika ställningar när han runkar - jag vet visserligen inte hur vanligt det är, men det ter sig inte som nåt sjukt eller konstigt när jag försöker tänka efter logiskt. Han frågar mig väldigt ofta om han kan och får tillfredsställa mig på något vis. Han känns inte egoistisk, utan bara väldigt sexhungrig. Han är verkligen otroligt omtänksam på alla sätt och det finns egentligen inget fel på honom alls.
Tyvärr är det ändå nåt som inte stämmer. Mina tankar om bi- och homosexualitet har kommit tillbaka. Jag kan inte sova på nätterna för jag ligger och känner nån slags skuld för att jag känner som jag gör fast jag har min pojkvän. När vi ska ha sex kan jag inte förmå mig till att tycka att det är annat än jobbigt. Jag försöker att ställa in mig på att det är skönt och mysigt, men det fungerar inte. Jag känner mig äcklad och äcklig på samma gång. Mina tankar är ganska svårdefinierade och jag lyckas inte återge dom med ord. Dock vet jag att jag inte kan fortsätta så här i all oändlighet - situationen är för min del ohållbar.
Jag har både undermedvetet och medvetet dragit mig tillbaka på många sätt, i synnerhet vad gäller kroppskontakt. Han verkar däremot fungera på motsatt sätt - när jag drar mig undan så växer hans åtrå och lust och han verkar nykär och omtöcknad i mitt sällskap. Jag känner mig otroligt elak och orättvis mot honom eftersom jag inte har berättat vad jag känner. Han vet ju att jag bar på dom här tankarna i samband med att vi först träffades, men han tror att jag har lagt det bakom mig för alltid (vilket jag berättade för honom att jag själv trodde att jag gjort i samma veva som vi blev ett par och jag mådde bra i vår relation).
Ingenting har egentligen hänt som skulle ha kunnat påverka varken min första eller andra pojkvänsrelation till att kännas fel. Det enda jag säkert vet är att jag inte känner mig bekväm med situationen som den är just nu. Dumt nog är jag sambo med min pojkvän och vi läser tillsammans på samma skola i samma stad (varken min eller hans hemstad). Vi har ett kontrakt på lägenheten som varar i ytterligare ett halvår och vi har lagt en massa depositionspengar som är fastlåsta. Att flytta isär för att pröva om jag skulle må bättre utan honom känns inte aktuellt förrän om tidigast ett halvår eftersom ingen av oss klarar det ekonomiskt p g a knappa studiemedel. Om jag inte hade nån relation på gång och ej heller boende-/ekonomiproblemen så skulle jag troligtvis vilja pröva att kolla efter tjejer - bara för att se hur jag skulle känna. Tyvärr verkar det inte bättre än att jag sitter fast här ett tag till.
Min fråga är om det alls går att tyda nånting av min uppenbart förlorade identitet i det jag har skrivit. Går det att se nåt mönster? Inbillar jag mig saker? Är det bara nåt som jag tillfälligt går igenom? Bör jag berätta vad jag känner för min pojkvän? Kan jag påverka min situation?
2006-02-16
Livet enligt Maja
Jag älskar livet! Det är så oförutsägbart, så spännande. Ibland är allt skit och ibland är det alldeles, alldeles underbart.
Att generaliseringar ofta kan vara av ondo kan jag hålla med om, men när det gäller livet så vågar jag faktiskt generalisera riktigt ordentligt och säga att det faktiskt är härligt.
Tänk att vi kan vakna varje dag och får uppleva så många olika händelser, träffa så många olika personer, känna så många dofter och känslor och se så många intressanta saker. Som om inte det vore nog kan vi påverka en massa saker i våra liv och göra vårt tilldelade liv till vår egen, personliga tillvaro där vi själva bestämmer. Ingen annan kan tänka och handla åt oss.
Jag vågar påstå att livet är ett klart bättre val än alternativet döden (nu utgår jag från min egen tro som innebär att det inte finns något efter att livet släppt taget om oss och överlämnat oss till döden). Jag menar, hur många roliga saker kan man hitta på när man är död?
Att generaliseringar ofta kan vara av ondo kan jag hålla med om, men när det gäller livet så vågar jag faktiskt generalisera riktigt ordentligt och säga att det faktiskt är härligt.
Tänk att vi kan vakna varje dag och får uppleva så många olika händelser, träffa så många olika personer, känna så många dofter och känslor och se så många intressanta saker. Som om inte det vore nog kan vi påverka en massa saker i våra liv och göra vårt tilldelade liv till vår egen, personliga tillvaro där vi själva bestämmer. Ingen annan kan tänka och handla åt oss.
Jag vågar påstå att livet är ett klart bättre val än alternativet döden (nu utgår jag från min egen tro som innebär att det inte finns något efter att livet släppt taget om oss och överlämnat oss till döden). Jag menar, hur många roliga saker kan man hitta på när man är död?
2006-02-03
Hemsk dag
Idag är det inte kul att vara Maja. Jag vill bara försvinna, liksom dunsta bort. Det är en sån där skitdag då allting bara är jobbigt och jävlas. Åhhh, vad jag blir på dåligt humör!
Jag försöker att tänka positivt, men ibland är det inte det lättaste att komma ifrån sin frustration. Jag skulle vilja umgås mer med familjen och mina mor- och farföräldrar. Det skulle nog göra susen, för dom är så smarta allihopa.
Jag försöker att tänka positivt, men ibland är det inte det lättaste att komma ifrån sin frustration. Jag skulle vilja umgås mer med familjen och mina mor- och farföräldrar. Det skulle nog göra susen, för dom är så smarta allihopa.
2006-01-29
Vad jag skulle behöva göra...
1) Gå upp i tid, även på helgerna
2) Lägga mig i tid, inte bara sova ordentligt på helgerna
3) Äta med jämna mellanrum, gärna nyttigt och allsidigt
4) Motionera regelbundet, att t ex promenera mer vore väl inte så svårt?
5) Plocka i ordning och städa litegrann, sovrummet ser för sjaskigt ut
6) Visa pojkvännen att han betyder mycket för mig
7) Börja med uppgifter i tid och inte spara allting till sista minuten
8) Släppa på mina mentala spärrar och stå för mina känslor och åsikter
9) Inte vara perfektionistisk med allt jag gör som är till för allmän beskådning
2) Lägga mig i tid, inte bara sova ordentligt på helgerna
3) Äta med jämna mellanrum, gärna nyttigt och allsidigt
4) Motionera regelbundet, att t ex promenera mer vore väl inte så svårt?
5) Plocka i ordning och städa litegrann, sovrummet ser för sjaskigt ut
6) Visa pojkvännen att han betyder mycket för mig
7) Börja med uppgifter i tid och inte spara allting till sista minuten
8) Släppa på mina mentala spärrar och stå för mina känslor och åsikter
9) Inte vara perfektionistisk med allt jag gör som är till för allmän beskådning
2006-01-28
En annorlunda dag
Idag har det inte hänt nåt särskilt extraordinärt, men ändå känns det som om det varit en viktig vändpunkt på min "det går utför"-trend som jag känt av i snart en månad. Äntligen hoppas jag kunna frigöra mig litegrann från min extremt pedantiska sida, våga släppa fram mig själv lite mer och utforska mina källor till kreativitet istället. Jag vill så gärna slå bort alla tankar om att jag inte kan/vågar/bör göra vissa saker, bara för att jag inte tror att det är "min grej", att det är nåt jag inte skulle kunna bra själv.
Nu önskar jag att min framtid vilar på hemligheterna om mig själv som jag hittills inte sett röken av och att jag lyckas få tillgång till dom en efter en så jag kan bli den jag redan är, fast fullt ut - utan hämningar.
Nu önskar jag att min framtid vilar på hemligheterna om mig själv som jag hittills inte sett röken av och att jag lyckas få tillgång till dom en efter en så jag kan bli den jag redan är, fast fullt ut - utan hämningar.
2006-01-23
2006-01-22
Fylla
Igår drack jag vodka och tranbärsjuice tills jag blev full. Först var allt okej, men sen blev det lite jobbigt och deppigt. Idag är jag fysiskt sett tillbaka i form igen, men huvet hänger inte riktigt med...
2006-01-19
Detta ska bli mitt ljusår!
Ett verkligt ljust och fint år är vad jag hoppas ha framför mig. En rejäl förkylning kan knappast besegra min livslust. Jag älskar det här!
Fast jag dom senaste veckorna har slitit hela dagarna och suttit uppe halva nätterna med en massa jobb så kan det inte ta ifrån mig glädjen att finnas till och lyckan över att få göra en massa saker som jag vet att jag antingen har nytta av redan nu eller kommer att få användning för längre fram. Det här är inget jag vill missa. Just bring it on!
Fast jag dom senaste veckorna har slitit hela dagarna och suttit uppe halva nätterna med en massa jobb så kan det inte ta ifrån mig glädjen att finnas till och lyckan över att få göra en massa saker som jag vet att jag antingen har nytta av redan nu eller kommer att få användning för längre fram. Det här är inget jag vill missa. Just bring it on!
2006-01-15
Finns det nåt segare än att vara sjuk?
Det tråkigaste som finns är inte att göra tråkiga saker. Det tråkigaste som finns måste vara att inte ens kunna göra tråkiga saker. När man är riktigt förkyld och febrig och inte ens orkar med tråkigheter, DÅ är det riktigt tråkigt. Jag vill bli frisk nu, så det så!
2006-01-08
Stackars äckelgubbar
Jag kan inte förstå att det finns så många slisksnubbar där ute som bara addar mig på MSN och ICQ för att få se mig naken. Flera gånger om dan, varje dag. Det är mig en gåta hur folk kan bete sig så som dessa killar gör. Hur orkar dom skriva dessa saker om och om igen? Jag har mycket svårt att tro att nån tjej nappar på deras desperata försök att komma över lite runkmaterial.
Oftast har dom en erigerad kuk som visningsbild på sig själva. Dom vågar inte visa sitt eget ansikte och dom tror kanske att dom kan charma mig med sin mandom. Tyvärr funkar det inte så.
Här är några numera standardiserade öppningsfraser:
"Hej, har du webcam?"
"Hej, fan vad sexig du är!"
"Hej, vill du se mig runka?"
"Hej, jag är så jävla kåt på dig!"
När jag möts av dom här replikerna känner jag verkligen ingen lust att snacka med dessa typer. Varför skulle jag vilja vara deras knulldocka? Varför skulle jag ställa upp och visa mig naken för dom? Varför vill dom bestämt visa mig sina hårda kukar?
Vad är det som gör att dessa personer av det manliga könet (dom är alltifrån tonårskillar till äldre män) sjunker så lågt och viker ut sina personer så totalt? Hur dåligt måste dom inte må när dom ger sig på i stort sett alla av oss i av det kvinnliga könet?
Jag vet tjejer i 10-årsåldern som oskyldigt suttit och pratat med sina klasskompisar på nätet och helt plötsligt blivit addade av äldre män och fått bilder på ståtliga kukar uppkörda i ansiktet. Jag vet kvinnor runt 50-strecket som råkat ut för exakt samma sak. Målgruppen är ingen särskild ålder av flickor/kvinnor. Dom ger sig på alla som har ett internetnamn som klingar som om det vore en flicka/kvinna vid tangentbordet.
Jag blir rädd och ledsen. Dessa personer måste vara enormt missförstådda och känna sig väldigt underlägsna och fångade i sina egna stereotyper och drömmar som dom tror att dom måste ha. Det är tydligt att dessa personer inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Självklart kommer ett gäng följdfrågor: Vem ska se dom? Vem ska trösta dom? Vem ska hjälpa dom att bli av med sina missbruk?
Min personliga övertygelse är att det finns en stark koppling mellan detta problemet och mellan vad jag anser vara två ständigt återkommande faktorer i vårt samhälle. Jag tror att vi måste sluta att behandla människor olika p g a att dom inte har samma kön. Detta börjar man lämpligtvis med när barnen är små och man följer den mallen upp till vuxen ålder. Det faktum att alla måste lära sig att ta ansvar för sina egna liv måste också förstärkas och lyftas fram på alla plan.
Både i kampen om jämlikheten och i eftersträvan om att allas egna ansvar kan skolan hjälpa till och skapa tydliga normer där föräldrar inte räcker till. Dock är föräldrarna alltid dom som har det yttersta ansvaret för att barnen beter sig acceptabelt ute i samhället och att dom mår bra och känner sig trygga.
Oftast har dom en erigerad kuk som visningsbild på sig själva. Dom vågar inte visa sitt eget ansikte och dom tror kanske att dom kan charma mig med sin mandom. Tyvärr funkar det inte så.
Här är några numera standardiserade öppningsfraser:
"Hej, har du webcam?"
"Hej, fan vad sexig du är!"
"Hej, vill du se mig runka?"
"Hej, jag är så jävla kåt på dig!"
När jag möts av dom här replikerna känner jag verkligen ingen lust att snacka med dessa typer. Varför skulle jag vilja vara deras knulldocka? Varför skulle jag ställa upp och visa mig naken för dom? Varför vill dom bestämt visa mig sina hårda kukar?
Vad är det som gör att dessa personer av det manliga könet (dom är alltifrån tonårskillar till äldre män) sjunker så lågt och viker ut sina personer så totalt? Hur dåligt måste dom inte må när dom ger sig på i stort sett alla av oss i av det kvinnliga könet?
Jag vet tjejer i 10-årsåldern som oskyldigt suttit och pratat med sina klasskompisar på nätet och helt plötsligt blivit addade av äldre män och fått bilder på ståtliga kukar uppkörda i ansiktet. Jag vet kvinnor runt 50-strecket som råkat ut för exakt samma sak. Målgruppen är ingen särskild ålder av flickor/kvinnor. Dom ger sig på alla som har ett internetnamn som klingar som om det vore en flicka/kvinna vid tangentbordet.
Jag blir rädd och ledsen. Dessa personer måste vara enormt missförstådda och känna sig väldigt underlägsna och fångade i sina egna stereotyper och drömmar som dom tror att dom måste ha. Det är tydligt att dessa personer inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Självklart kommer ett gäng följdfrågor: Vem ska se dom? Vem ska trösta dom? Vem ska hjälpa dom att bli av med sina missbruk?
Min personliga övertygelse är att det finns en stark koppling mellan detta problemet och mellan vad jag anser vara två ständigt återkommande faktorer i vårt samhälle. Jag tror att vi måste sluta att behandla människor olika p g a att dom inte har samma kön. Detta börjar man lämpligtvis med när barnen är små och man följer den mallen upp till vuxen ålder. Det faktum att alla måste lära sig att ta ansvar för sina egna liv måste också förstärkas och lyftas fram på alla plan.
Både i kampen om jämlikheten och i eftersträvan om att allas egna ansvar kan skolan hjälpa till och skapa tydliga normer där föräldrar inte räcker till. Dock är föräldrarna alltid dom som har det yttersta ansvaret för att barnen beter sig acceptabelt ute i samhället och att dom mår bra och känner sig trygga.
Uppe och nere
Jag sitter vaken i sängen och tröstäter choklad. Det är mormor och morfar som skickade en ask av Marabous Paradis-choklad i julklapp till mig. Jag saknar dom och jag saknar resten av min familj där hemma.
Det är inte så roligt att bo långt ifrån familjen när man annars har en tajt relation till dom, men det är ju så det måste vara ibland. Man kan inte göra allt på hemmaplan, man måste röra på sig för att komma nånstans.
Det är tur att jag har min pojkvän, för annars skulle jag känna det som om precis allting vore skit. Nu är det bara det mesta som känns skit, men jag har alltid älsklingen att prata och kramas med. Jag har det nog ganska bra i alla fall, eftersom jag har honom.
Det är inte så roligt att bo långt ifrån familjen när man annars har en tajt relation till dom, men det är ju så det måste vara ibland. Man kan inte göra allt på hemmaplan, man måste röra på sig för att komma nånstans.
Det är tur att jag har min pojkvän, för annars skulle jag känna det som om precis allting vore skit. Nu är det bara det mesta som känns skit, men jag har alltid älsklingen att prata och kramas med. Jag har det nog ganska bra i alla fall, eftersom jag har honom.
2006-01-05
Lusten är som bortblåst
Just nu känner jag mig totalt värdelös. Jag har ingen lust eller ork att göra nånting. Jag vill inte äta, inte städa, inte diska, inte duscha, inte ha sex, inte gå ut, inte vara inne och inte sova heller, fast jag samtidigt bara vill sova.
Jag känner mig helt apatisk och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det här. Jag orkar inte göra nåt som varken krävs eller förväntas av mig. Jag känner mig helkass, helt enkelt.
Jag känner mig helt apatisk och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det här. Jag orkar inte göra nåt som varken krävs eller förväntas av mig. Jag känner mig helkass, helt enkelt.
Vill inte äta mat
Nu är jag fast i "matäckelträsket" igen. Nästan all mat är antingen smak- eller konsistensmässigt äcklig eller så pass tråkig så att den blir äcklig. Jag äter nästan ingenting just nu. Jag dricker vatten och äter ibland lite godis eller kakor. Högst en gång om dygnet äter jag nåt som man kan kalla för mat. Frukosten är sedan länge, länge ett avslutat kapitel.
En del av mig önskar att jag hade mer matsug, medan en annan (och mer destruktiv) del vill att jag ska sluta äta helt. Jag vet inte vad det är, för det är ju ingen anorexi eller bulimi, men störande är det i alla fall.
En del av mig önskar att jag hade mer matsug, medan en annan (och mer destruktiv) del vill att jag ska sluta äta helt. Jag vet inte vad det är, för det är ju ingen anorexi eller bulimi, men störande är det i alla fall.
2006-01-02
Jag mår illa
Jag är visst lite illamående, fast jag tror inte att det beror på vinterkräksjukan... Åh, nu vet jag! Jag har visst inte ätit nåt idag. Typiskt, det händer mig jämt! Jag glömmer ofta att äta och sen förstår jag inte varför jag mår dåligt och känner mig yr. Jag får nog skaffa en mat- och sovklocka, som Skalman har. Det gör nog susen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)