Ingen raggare

Jag kom nyss på att jag aldrig har flörtat med en kille. Jag kanske har skämtat och försökt få killar att skratta och tycka att jag är rolig och schysst, men jag har aldrig någonsin försökt få en kille att tycka om mig på det sättet. Jag har aldrig haft för avsikt att bli mer än kompis med någon kille alls.

Hur ser det ut på tjejfronten då? Jo, det är likadant där. Jag har aldrig raggat på nån tjej, men däremot har jag blivit lite besatt av vissa tjejer, men jag tror i alla fall inte att jag nån gång varit kär eller intresserad av nåt mer än vänskap. Dom har bara varit så söta, fina, vackra, intressanta, oåtkomliga och hemlighetsfulla. Jag har alltid velat veta mer om dom, bara lära känna dom liksom.

Snygga tjejkroppar drar blicken till sig och jag måste tvinga mig själv att kolla bort för att inte skämma ut mig helt. Man kan ju faktiskt i regel inte bara sitta och stirra på en främmande person helt oprovocerat i flera minuter, vare sig det är en tjej eller kille.

Nu när jag tänker efter så är det inte helt omöjligt att jag, utan att våga tänka så och erkänna det för mig själv, kanske skulle ha velat pussa dom, bara lite, och kanske ta lite på dom också. Oj, jävlar! Det där har jag, som sagt, faktisk aldrig tänkt eller erkänt för mig själv.

När jag sitter här och skriver så gör fingrarna liksom lite som dom vill. Precis det som min hjärna tänker är det som prydligt finns antecknat på skärmen bara sekunder senare. Det är skönt, men faktiskt både läskigt och chockerande. Jag måste nog ta en paus.

Vetskapen om ovetskapen

Jag har alltid vetat att jag aldrig har vetat. Jag har nästan uteslutande känt mig avskärmad från verkligheten, som om jag såg livet genom en filmkameralins. Jag är betraktaren, jag ser allt lite på avstånd och tar sällan del av vad som utspelar sig omkring mig.

Jag har alltid undrat vilken som är min egen plats. Var hör jag hemma? Hur ser andra mig? Hur vill jag att andra ska se mig? Är min ovetskap och min förvirring över mitt "jag" tydlig för omvärlden eller är det bara jag som känner av den?

Jag önskar ofta att jag vågade umgås med tjejer, men jag känner mig inte bekväm bland dom. Jag är rädd för att jag uppfattas som alltför maskulin. En av mina lärare i skolan sa visserligen en gång i tiden till mig att jag måste "mopsa upp mig" och inte vara så menlöst feminin, så det kanske bara är jag som känner mig maskulin. Dock klär jag mig i stort sett aldrig i kjol/klänning eller har urringade toppar. Jag har uteslutande jeans och t-shirt alternativt nån slags tröja. Sällan några tryck, utan mest enfärgat. Äsch, skit samma.

Det är en annan sak också: jag är rädd för att andra tjejer ska känna som om jag stirrar på dom. Jag vet inte riktigt själv vad jag menar med detta, men troligtvis handlar det om att jag inte helt sällan kommer på mig själv med att tittar på tjejer. Jag vill inte avslöja mig som nån jag själv inte kan stå för att jag är, eftersom jag faktiskt inte vet vad fan jag håller på med.

Jag älskar honom, pojken min, alltså. Han är verkligen helt underbar, men jag kan inte låta bli att tycka att tjejer är så snygga, vackra och underbara liksom. Dom är faktiskt sexigare än killar.

Idag kom det fram en kille till mig och frågade om jag skulle vilja gå ut på en dejt med honom. Jag svarade: "nej tack, jag har redan en kille". Samtidigt tänkte jag för mig själv: "Hur kommer det sig att han ens ansträngde sig för att fråga mig överhuvudtaget? Ser han inte att jag inte är en sån som raggar killar?". Jag blev själv ganska chockad när jag insåg vad jag hade i mina tankar.

I efterhand kunde jag konstatera att jag aldrig skulle få för mig att gå ut med en kille på en dejt - inte ens en snygg kändis, eller kanske snarare särskilt inte kändis. Vad skulle jag ha för koppling eller dragning till honom? Ingen alls.

Skulle jag gå ut på dejt med en tjej om jag blev utfrågad? Om jag inte vore upptagen och hon var söt så skulle jag troligtvis svara ja. Om jag skulle våga göra nåt mer än så vet jag inte, men nyfikenheten bubblar liksom inom mig. Jag vet att livet måste ha nåt mer att erbjuda mig, eftersom killar inte ger mig nåt pirr i magen alls.

Hur ska jag göra med pojken min, han som är så underbar? Jag vill verkligen inte svika honom, för jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag tänder bara inte på honom och han vill ha sex ofta så det tär något väldigt på den resterande delen av förhållandet att jag vid dessa tillfällen aldrig har nån lust.

Jag känner mig elak, för jag vill verkligen uppfylla alla hans drömmar, eftersom han är en så fin kille. Han älskar mig och min kropp och är jättenöjd med att ha mig. Jag vill verkligen inte krossa hans hjärta, men jag ser ju samtidigt vartåt det barkar...

Rundgång

Jag avskyr värmen, har alltid gjort det. Sommaren har alltid varit den årstid jag tycker om allra minst. Blä!

Natten till idag kunde jag i stort sett inte sova alls. Jag gick och la mig tidigt och vaknade igen efter ca tre timmar. Då hade jag dunderhuvudvärk, samma huvudvärk som jag fightats med hela den senaste veckan, den verkar aldrig gå över. Efter att ha legat vaken i nästan åtta timmar somnade jag äntligen. En timmes sömn fick jag den gången, så totalt blev det fyra utspridda timmar.

Jag är på äckligt dåligt humör och vill helst av allt slå sönder nånting skört och värdefullt genom att kasta det i väggen. Tyvärr förstår jag ju att det inte funkar så bra att göra nåt sånt, så jag avstår. Men min frustration är mig nästan övermäktig.

Jag är så less på att ständigt känna denna tvetydighet som aldrig ger med sig. Jag älskar honom, men jag vill inte älska med honom. Jag vill kramas och gosa, känna hans mjuka, väldoftande hud mot min. Sen räcker det, jag vill inte mer. Har jag nåt allvarligt fel på mig eller?

Han är, med all rätt, irriterad på att vårt sexliv inte fungerar och vill att jag anstränger mig mer och försöker jobba med det som känns svårt. Men jag vill inte ha nåt sexliv, det finns inget i mig som längtar efter det. Okej, det är inte alltid som det är bara obehagligt och otäckt - ibland kan det vara rätt okej när man är mitt uppe i det hela. Men i 19 fall av 20 så är jag likgiltig och känner att jag verkligen hellre skulle sova eller göra nåt annat.

Är jag asexuell? Kan jag ändra på mig? Behöver och vill jag ändra på mig? Ska jag ge upp eftersom vi uppenbarligen inte har samma drifter och önskningar? Ska jag "jobba på det" och försöka anpassa mig, men hur och till vad?

Ofta, mycket ofta, går jag och lägger mig och sover när jag kommer hem på kvällen efter dagens bestyr. Jag orkar inte ta itu med verkligheten, det är lättare att sova och inte vara vid medvetande. Jag vill slippa tänka.

Funderingar

Just nu är jag tillbaka där jag började när jag startade den här bloggen. Jag känner mig lika förvirrad igen och kan nog inte riktigt tro att detta är mitt "sanna" liv.

Att ha sex med pojkvännen känns lika onaturligt som vanligt och dagligen känner jag en stark längtan bort ifrån allting. Mer specifik kan jag tyvärr inte vara, för jag vet inte själv vad jag längtar efter.

Jag kan bara konstatera att tjejer är så fina att titta på och att jag inte bryr mig ett dugg om hur killar ser ut. Det irriterar mig att jag ständigt känner att jag är nånting på spåren med att jag ändå inte riktigt förstår fullt ut.

Vem är jag att undanhålla allt som känns viktigt och som styr mina vardagstankar för min pojkvän? Hur jävla schysst är jag egentligen? Å andra sidan vill jag inte göra honom illa i onödan, jag vill liksom lösa detta för mig själv innan jag drar in nån annan.

Men tänk om jag egentligen inte alls skulle ha en pojkvän utan en flickvän? Tanken skrämmer väl lite, det måste jag ju erkänna. Det känns så ovant att jag ryggar tillbaka inombords när jag läser det jag precis har skrivit.

Det har gått nästan tre år sen tanken för första gången kom upp i mitt huvud. Då kändes den sann, fast ändå inte. Jag tror att jag känner exakt samma sak nu. Obeskrivbart. Tomt. Sant. Falskt. Förvirring. Utanförskap. Innanförskap. Vilja. Ovilja. Längtan.

Tänk om jag, precis som i den där TV-reklamen, kunde hälsa på mig själv om 10 år. Vad skulle jag säga mig? "Jag bar ju på sanningen hela tiden", "Tänk att jag tänkte så mycket tokigheter", "Att jag inte förstod tidigare!"?

Ingen kan någonsin veta vad jag känner, förutom jag själv. Men vad känner jag? Vågar jag lita på mina egna tolkningar? Vem är jag att kasta allt jag trott på åt sidan för att börja om på noll? Finns det en sanning alls?