Jag kom nyss på att jag aldrig har flörtat med en kille. Jag kanske har skämtat och försökt få killar att skratta och tycka att jag är rolig och schysst, men jag har aldrig någonsin försökt få en kille att tycka om mig på det sättet. Jag har aldrig haft för avsikt att bli mer än kompis med någon kille alls.
Hur ser det ut på tjejfronten då? Jo, det är likadant där. Jag har aldrig raggat på nån tjej, men däremot har jag blivit lite besatt av vissa tjejer, men jag tror i alla fall inte att jag nån gång varit kär eller intresserad av nåt mer än vänskap. Dom har bara varit så söta, fina, vackra, intressanta, oåtkomliga och hemlighetsfulla. Jag har alltid velat veta mer om dom, bara lära känna dom liksom.
Snygga tjejkroppar drar blicken till sig och jag måste tvinga mig själv att kolla bort för att inte skämma ut mig helt. Man kan ju faktiskt i regel inte bara sitta och stirra på en främmande person helt oprovocerat i flera minuter, vare sig det är en tjej eller kille.
Nu när jag tänker efter så är det inte helt omöjligt att jag, utan att våga tänka så och erkänna det för mig själv, kanske skulle ha velat pussa dom, bara lite, och kanske ta lite på dom också. Oj, jävlar! Det där har jag, som sagt, faktisk aldrig tänkt eller erkänt för mig själv.
När jag sitter här och skriver så gör fingrarna liksom lite som dom vill. Precis det som min hjärna tänker är det som prydligt finns antecknat på skärmen bara sekunder senare. Det är skönt, men faktiskt både läskigt och chockerande. Jag måste nog ta en paus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
åh... so been there done that.
det är läskigt som fan, och underbart, och pirrigt, och fullt av frågor, tvivel, övertygelser, ännu mer tvivel, och massa massa tankar och känslor.
men vad skönt att få ner ett sånt erkännande på "papper", det tystas så otroligt lätt ner när det stannar inne i huvudet. även om det garanterat poppar upp igen. och igen.
det blir mer verkligt då, mer att jobba med, tänka på, när det står någonstans.
modigt!
och önskar dig all lycka till!
Det du skriver är så sant, så sant. Men jag förstår inte varför jag inte förstår. Hur kan det kännas så overkligt om det är verkligt?
Tack för ditt stöd och din kommentar, det betyder mycket eftersom det känns som om jag behöver all hjälp jag kan få för att fixa det här.
att det känns så overkligt trots att det skulle kunna vara verkligt.. det tror jag beror på att det är så mycket lättare att acceptera saker hos någon annan än hos sig själv. och att det är ett jättebra sätt att inte behöva konfrontera det man inte vill erkänna hos sig själv, att säga att det är sååå okey att andra i min värld är gay. då har man liksom helgarderat sig, man kan tänka på det och bearbeta det, men slipper förlägga det hos sig själv. för det är mycket mycket läskigare. då är det plötsligt en själv som riskerar att möta folks eventuella negativa reaktioner, testa att leva utanför någon sorts gräns etc. alltså, jag säger inte att det är så, men för mig var det lite så. jag tror att det är lättare att ta den rollen utanför än den rollen som är mitt i smeten, när man först börjar bearbeta frågan. det är säkrare. och när man sen upptäcker att "oj, det rör kanske mig åxå..." så känns det helt plötsligt overkligt.. det var inte den här vändningen man trodde det skulle ta, liksom.
hang in there! =) oavsett hur du kommer ut ur det så är det starkare än när du började! för då har du testat din osäkerhet, dina val, och sett att de antingen håller, eller att du vill välja om, välja nytt som bassar bättre. det löser sig oavsett vad! =)
Din teori låter mycket logisk. Jag älskar logik, nåt fast att greppa om man är mitt ute på ett stormande hav! Tack igen!
Jag känner igen mig så mkt i det du skriver,.
Skicka en kommentar