Jag går omkring och mår mer eller mindre skit konstant. Jag är nog inte så värst hetero trots allt. Även om jag inte har möjlighet att besöka Stockholm Pride så hänger jag på internet och följer slaviskt alla nyheter, artiklar och bloggar med anknytning till festligheterna. Jag önskar att jag hade kunnat vara där.
Även om jag älskar min pojkvän (tyvärr påminner det mer och mer om syskonkärlek) så inser jag att det inte räcker i längden. Han vill ha sex - helst varje dag, eller i alla fall varannan - men jag vill inte ha det alls (högst en gång i månaden om jag får bestämma).
Jag är så trött på att mer eller mindre tvinga mig själv till att ha sex för att rädda vårt förhållande. Jag känner mig smutsig, utnyttjad och äcklad av hela situationen. Det låter kanske konstigt att beskriva det så, men jag antar att jag känner mig utnyttjad av nån slags heteronorm som gjort att jag blint litat på att det absolut var så här det skulle gå till.
Jag kan inte direkt påstå att jag haft svårt att acceptera andra människors livsval eller sexualitet, men helt plötsligt känns allting så omkastat och främmande. Jag har otroligt svårt för att acceptera att jag ska vara så här. Det är också det som är så sjukt otäckt: Hur kan man ha mer fördomar, förutfattande meningar och konstiga motargument mot sig själv än mot andra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det brukar kallas för internaliserad homofobi, och är inget ovanligt. Jag har förstått att du verkligen älskar din pojkvän, men är ert förhållande verkligen värt att du ska tvinga dig till att ha sex med honom? Gillar han att ha sex med dig fast du inte uppskattar det?
Min fru brukar säga att det var så hon blev säker på att hon var lesbisk. Hon älskade sin pojkvän - han var verkligen mannen i hennes liv - och om hon inte tyckte om att ha sex med honom, ja, då måste hon ju vara flata.
Har du närmare till Malmö än till Stockholm? Det är Regnbågsfestival snart...
Jag har också frågat mig detta: Är det värt att jag tvingar mig till att ha sex med honom när jag troligtvis skulle kunna må bättre om jag inte gjorde det? Jag har börjat tänka som så att jag måste tänka mer på mig än på honom. Även om jag inte vill såra honom så kan jag ju inte leva en lögn i all evighet.
Om han gillar att ha sex med mig fast jag inte uppskattar det? Svår fråga att besvara. Han utnyttjar mig ju inte, om man säger så. Han vill väldigt gärna lösa "vårt problem", men jag vågar inte ge honom några ledtrådar.
Vi kommer att flytta isär om några veckor och jag vet inte om jag klarar att förklara nåt innan dess, eftersom jag kommer att behöva umgås med honom varje dag och sova brevid honom varje natt. Han skulle troligtvis bli förkrossad och jag vet inte om jag pallar att bli påmind om att jag sårat honom så konstant.
Jag kollade på RFSL:s hemsida och insåg att jag håller på att flytta under precis den perioden, så det är nog inte så lämpligt att försöka krångla sig dit ändå...
Om jag kunde resa tillbaka i tiden och bara fick ge mig själv ett enda råd, så skulle det vara att aldrigha sex när jag inte ville. Inte för att rädda ett förhållande, inte för att få någon att känna sig bättre, inte för att belöna någon som har varit snäll mot mig. Jag gjorde precis som du, tvingade mig själv under en lång period. Det heter kanske inte våldtäkt när man själv tvingar sig till sex, men det är samma skit som händer inuti en. Det kan förstöra ens sexliv och ens känsloliv för lång tid framåt. Jag kan inte åka tillbaka i tiden och säga åt mig själv på skarpen att sluta ha sex när jag inte ville, men jag hoppas att mina erfarenheter kan få någon annan (läs: dig) att ta ett klokt beslut snabbare än jag gjorde. Jag är skitallvarlig nu. Det tog evigheter för mig att få min sexuella självkänsla på rätt köl, och varje gång någon frågar mig om jag ångrar något i mitt liv så svarar jag att jag hade sex fast jag inte ville. Det gör saker med en, som man inte har en aning om just då och som tar lång tid att läka. Jag är glad att läsa att du verkar förstå vad som pågår, jag hoppas verkligen att du snart gör något åt saken också... (Ja, idag sitter jag med pekpinnen, sorry om jag låter bossig men det här är något som jag vet något om)
Jag uppskattar att du är allvarlig. Även om jag åtminstone försöker se på min situation med hyfsad distans ("jag dör inte om jag skulle behöva omvärdera min tidigare dödssäkra heterosexualitet", "det är inte hela världen ifall jag skulle vara flata, det kan säkert vara rätt schysst") så tar jag ändå ganska allvarligt på mina depressiva reaktioner på "sexäcklet" dels i mitt nuvarande men även i mitt tidigare förhållande. Det är uppenbarligen nåt som inte är som det ska och jag vill inte gå runt och må kasst, det har jag helt enkelt fått nog av.
Varför gör vi så mot oss själva, egentligen?
Tyvärr vete sjutton om jag hade lyssnat om något hade sagt det där åt mig för tio år sedan. Jag tyckte ju att jag ville ha sex. Att det sen handlade om att försöka känna sig "normal", att försöka känna sig attraktiv, att försöka passa in bland kompisarna, det hade liksom inte med saken att göra...
aequinoxia: Som vanligt plockar du orden ur munnen på mig... :) Jag tror till och med att mina föräldrar sa åt mig en gång att fundera över varför jag egentligen hade sex med de där snubbarna, men jag var väldigt inställd på att vilja och tolkade dem som att de tyckte jag var slampig, vilket för min del var en sorts komplimang...
Situationen, känslorna, samhället - allt är väldigt förrädiskt!
Det där sistnämnda som bruden skrev låter väldigt "aj i själen"...
Hej.. försökte skicka ett mejl till dig men det gick inte :/
Mejlet löd såhär:
"Jag surfade runt på lite olika bloggar i hopp om att hitta något intressant att läsa så här om natten... så hittade jag din och läst alla inlägg från början till slut.
Känner igen mig i mycket av dina tankar och rädslor, men har mer eller mindre klarat av den "fasen" och har börjat acceptera att killar inte är min grej, uppenbarligen..
Jag ville bara säga att om du vill ha nån att prata med, så får du gärna mejla tillbaka."
skriv gärna till mig på saxofonsolo@gmail.com
Det där med att man förnekar sin läggning inför sig själv är något som jag varit med om. Jag förnekade för mig själv att jag gillar tjejer ända tills jag var 39 år gammal! Ändå hade jag varit kär i tjejer flera gånger under livet, även när jag var gift med min man, men jag hade förklarat det inför mig själv med att: Jag är inte lesbisk, jag är inte lesbisk, jag är inte lesbisk!
Jag vet inte varför man gör så. Förmodligen för att man blivit itutad att det inte är normalt, att det är bara outsiders som är lesbiska, att det normala tillståndet är man och kvinna, inte kvinna och kvinna.
Numer ääälskar jag kvinnor och fattar inte hur grå världen var innan jag upptäckte alla dessa vackra människor som går runt här på jorden och kallas tjejer!!
Skicka en kommentar