98 procent av tiden tillbringar jag numera med att känna mig stel, malplacerad, strikt och tillbakadragen. Jag har aldrig varit en person som frivilligt ställt mig i strålkastarljuset för sakens skull, men nu har jag nästan blivit "folkrädd" och vill/orkar inte träffa andra människor mer än nödvändigt. Det tar på krafterna att gå till skolan och umgås med klasskompisar och prata med lärare. Jag känner mig liksom sjuk, späd och sårbar, ja mest inuti alltså. Jag upplever mig hela tiden som ful och tråkig, men ändå uttittad och jag tror nog att jag blir alldeles paranoid snart.
Dom återstående 2 procenten går åt till att tänka mer positivt och konstruktivt: Det är bra för hela min person att jag går igenom detta. Jag tänker också att så dåligt som jag mår nu och har mått ett bra tag så förtjänar jag att komma ur den här förfärligheten som en betydligt mer välmående människa. Och det kan ju aldrig vara fel om det går i rätt riktning, menar jag.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja snabbspola igenom min barndom och återuppleva allting som fick mig att må dåligt då. Jag tror att jag egentligen inte är färdig med bearbetningen av densamma. Jag tror nämligen att åren av mobbning och utanförskap har satt djupare spår i mig än jag tidigare trott. Jag var övertygad om att så länge jag överlevde det var allting automatiskt okej och sen kunde jag lägga det bakom mig, utan vidare bearbetning. Jag är inte så säker på detta längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Man behöver mer än bara överleva. Saker och ting försvinner inte - dina upplevelser är vad som gör dig till den människa du är idag. Man ska inte älta, och inte låta ens förflutna styra hela ens tillvaro, men man ska heller inte tro att det inte har någon betydelse.
Det tar på krafterna att grubbla och omdefiniera sitt liv, sin existens och sin tillvaro. Inte så konstigt att det inte finns så mycket energi kvar.
Det verkar som om tankarna bara snurrar för dig. Det finns en risk att fastna i dem. Har du någon att prata med som kan hjälpa dig att bringa lite ordning? Din pojkvän är väl kanske inte rätt val, men en kompis? Din mamma? Jag tror att det hjälper att skriva också, men man kan göra sig själv sjuk genom att grubbla för mycket utan att få utlopp...
Kan det vara så att du har varit tvungen att stänga av för att överleva, och nu är stark nog att bearbeta saker och känna dig "sjuk, späd och sårbar"? Jag brukar tänka på det som feber - det får en att må dåligt men är i slutändan det som får en att bli frisk. Vet inte om det går att applicera på din situation förstås, men det är så jag tänker när jag läser det du skriver. Man måste kanske våga se rakt på sina erfarenheter och allt som har gjort en till den man är. Så småningom ser man vad som är stenar och vad som är frön, och man kan välja att vattna sina frön och inte sina stenar. Om det säger dig något.
Jag hejar på dig tjejen.
Nog för att jag har beundrat dig ett tag nu, Bruden, men det där var riktigt fantastiskt bra sagt! :-)
Jag känner igen mig till 90% i allt det jag har läst hittills. Det finns en del skillnader...jag var tex aldrig mobbad och jag har aldrig haft pojkvän (eller flickvän för den delen) men i övrigt matchar det.
Jag har nyligen börjat nysta upp mitt eget liv precis så som du verkar göra nu. Du är dock bra mycket bättre på att få ur dig det än mig. Jag tror att din blogg är ett steg i rätt riktning, att tänka högt, att få stöd från människor som har varit i liknande sits som dig.
När jag mådde som allra värst, precis som du ville jag bara sova, jag kunde inte äta och jag hade ofta panikångest och ville bara avsluta allt. Jag var dock väldigt duktig på att dölja det, inte ens min familj märkte något. Jag hade ingen att prata med, eller så kanske jag var för rädd för att prata med någon. En dag så slog det mig, nu får det vara nog, jag samlade ihop all kraft jag hade och gick till biblioteket och läste allt jag kunde hitta om depression. För mig hjälpte det otroligt mycket att förstå vad depression är, men mest att veta att jag inte var ensam, kan låta lite morbid kanske men det är sanningen. Jag vet inte om du känner likadant, det känns bara som att vi är lika på många sätt, vi söker efter hjälp, vi använder oss bara av olika medier.
Jag tog mig ur depressionen men jag tog inte itu med det som orsakade den. Jag tror att jag 'stängde' av precis som bruden sa redan innan depressionen men det undermedvetna kommer ifatt en och gav igen...efteråt...i all min dumhet så stängde jag av igen.
Nu några år senare...okej okej...många år senare...så har jag börjat tänka tillbaka och känslor jag har förtryck har börjat komma tillbaka och jag brottas återigen med att förstå det hela.
Jag vill att du ska veta att det jag läser i din blogg, din historia, ditt liv, hjälper mig på liknande sätt som böckerna gjorde då. Jag är långt från utredd än men jag har börjat och jag har en hel hög blandade känslor över det hela, allra mest rädsla, lite upprymdhet men allra viktigast, stolthet.
Jag är ledsen att du mår dåligt nu, men jag hoppas och tror att det är början på något bra.
Tack, älskade kommenterare!
Skicka en kommentar