2007-10-19

Beslutsångest

Hmm, jag kanske gillar tjejer... va, gör jag? Nej, det gör jag väl inte... eller? Fast killar gillar jag ju i alla fall inte, eller hur? Tja, det är väl egentligen inget fel på dom. Dom kan ju t o m vara rätt söta och oskuldsfulla. Fast det klart, inget sex, va? Nej, eller jo, eller va? Ja, sex med tjejer kan man väl ändå inte ha? Fast det vore kanske mysigt... fast läskigt. Skulle jag vara naken med en lika naken tjej? Ta på henne, liksom? Det går väl inte för sig? Och hur skulle det gå till i så fall? Nej, det vore alldeles för läskigt.

Vem är jag?

Jag har i många år kompromissat bort mig själv, vem jag är och vad jag vill. Det är inget jag vill fortsätta med. Hur meningslöst är det inte att leva som ett tomt skal under flera jävla år? Jag fattar inte hur hjärndöd man kan vara. Och så tror jag att det blir bättre om jag gömmer mig, fegar ur, om ingen annan märker nåt! Det är ju inte ens dom som mår dåligt från början! Haha! Nej, det här får bara inte fortgå.

Har funderingar på att ringa en vårdcentral och se om man kan få komma intill och prata med nån. En psykolog, kurator, whatever. Nån som kan hjälpa mig att strukturera upp mitt liv och hitta knutarna som behöver lösas upp. Men jag är ju så förbaskat mesig. Hur ska jag våga? Vad ska jag säga?

2007-10-18

Tillbaka på ruta ett

Ja, då var det dags igen. Inombords är jag lika sorgsen som en del av er kanske minns mig och utombords är jag väl ungefär likadan. Jag gråter utan anledning, har ingen framtidstro och har fortfarande inte hittat min rätta plats. Livet leker - med mig, och jag lyckas inte själv återta kontrollen.

Som alltid står jag inför ett vägskäl. Gör vi inte alla det nästan hela tiden? Vem är jag, vad vill jag? Och så skuldkänslorna... pojkvännen som älskar och bara ger och ger och som jag älskar tillbaka på nåt sätt. Föräldrarna, släktingarna, vännerna - vem är jag att bara helt plötsligt vända om och bete mig oförutsebart? Kan man alls lita på mig? Är jag bara ett monster som släpps lös? Vad är det frågan om egentligen?

Och barnen, som jag så gärna vill ha... som jag längtar efter. Hur svårt skulle det inte bli? Som om nån vill ha mig och vara med mig! Jag skulle nog inte velat, värre pessimist får man leta efter! Att "allt är skit" verkar vara mitt livsmotto.

Nej, jag orkar inte leva så här längre. Tanken på att bara fly känns lockande, men jag är för mesig. Vart skulle jag ta vägen? Jag har inte många vänner, eftersom jag inte orkat umgås med någon ordentligt på många år nu. Jag har isolerat mig själv till ett olyckligt och ensamt liv. Ingen vet. Inte ens jag.