Vetskapen om ovetskapen

Jag har alltid vetat att jag aldrig har vetat. Jag har nästan uteslutande känt mig avskärmad från verkligheten, som om jag såg livet genom en filmkameralins. Jag är betraktaren, jag ser allt lite på avstånd och tar sällan del av vad som utspelar sig omkring mig.

Jag har alltid undrat vilken som är min egen plats. Var hör jag hemma? Hur ser andra mig? Hur vill jag att andra ska se mig? Är min ovetskap och min förvirring över mitt "jag" tydlig för omvärlden eller är det bara jag som känner av den?

Jag önskar ofta att jag vågade umgås med tjejer, men jag känner mig inte bekväm bland dom. Jag är rädd för att jag uppfattas som alltför maskulin. En av mina lärare i skolan sa visserligen en gång i tiden till mig att jag måste "mopsa upp mig" och inte vara så menlöst feminin, så det kanske bara är jag som känner mig maskulin. Dock klär jag mig i stort sett aldrig i kjol/klänning eller har urringade toppar. Jag har uteslutande jeans och t-shirt alternativt nån slags tröja. Sällan några tryck, utan mest enfärgat. Äsch, skit samma.

Det är en annan sak också: jag är rädd för att andra tjejer ska känna som om jag stirrar på dom. Jag vet inte riktigt själv vad jag menar med detta, men troligtvis handlar det om att jag inte helt sällan kommer på mig själv med att tittar på tjejer. Jag vill inte avslöja mig som nån jag själv inte kan stå för att jag är, eftersom jag faktiskt inte vet vad fan jag håller på med.

Jag älskar honom, pojken min, alltså. Han är verkligen helt underbar, men jag kan inte låta bli att tycka att tjejer är så snygga, vackra och underbara liksom. Dom är faktiskt sexigare än killar.

Idag kom det fram en kille till mig och frågade om jag skulle vilja gå ut på en dejt med honom. Jag svarade: "nej tack, jag har redan en kille". Samtidigt tänkte jag för mig själv: "Hur kommer det sig att han ens ansträngde sig för att fråga mig överhuvudtaget? Ser han inte att jag inte är en sån som raggar killar?". Jag blev själv ganska chockad när jag insåg vad jag hade i mina tankar.

I efterhand kunde jag konstatera att jag aldrig skulle få för mig att gå ut med en kille på en dejt - inte ens en snygg kändis, eller kanske snarare särskilt inte kändis. Vad skulle jag ha för koppling eller dragning till honom? Ingen alls.

Skulle jag gå ut på dejt med en tjej om jag blev utfrågad? Om jag inte vore upptagen och hon var söt så skulle jag troligtvis svara ja. Om jag skulle våga göra nåt mer än så vet jag inte, men nyfikenheten bubblar liksom inom mig. Jag vet att livet måste ha nåt mer att erbjuda mig, eftersom killar inte ger mig nåt pirr i magen alls.

Hur ska jag göra med pojken min, han som är så underbar? Jag vill verkligen inte svika honom, för jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag tänder bara inte på honom och han vill ha sex ofta så det tär något väldigt på den resterande delen av förhållandet att jag vid dessa tillfällen aldrig har nån lust.

Jag känner mig elak, för jag vill verkligen uppfylla alla hans drömmar, eftersom han är en så fin kille. Han älskar mig och min kropp och är jättenöjd med att ha mig. Jag vill verkligen inte krossa hans hjärta, men jag ser ju samtidigt vartåt det barkar...