2007-01-03

Modig blir feg & rätt blir fel

Jag har väntat och väntat. Har inte velat tänka på allt som har hänt, men ändå inte hänt. Men nu måste jag snart vråla ut allting ur huvet, annars blir jag galen!

Okej, så det som har hänt sen sist är att jag blivit ihop med min pojkvän igen. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till, men det blev så i alla fall.

Efter att han hade läst igenom brevet där jag beskrev hur jag kände och inte kände så tyckte jag att vi nog borde låta bli att tala med varann ett tag. Dels för att jag skulle kunna få tänka lite ifred, men kanske mest för att han skulle få chansen att glömma mig (något jag misstänkte att han kanske inte skulle vilja inse att han behövde själv).

Jag fick ett meddelande från honom efter några dagar och han undrade om vi kunde pratas vid lite grann över telefon, han ville så gärna. Jag gick med på det, för jag tänkte att han kanske behövde reda ut nåt. Under samtalets gång så kände jag mig så jävla misslyckad, som om jag hade förstört för oss båda. Allt var ju så självklart, jag älskade honom - han älskade mig. Vi borde väl egentligen vara ihop istället för att sitta och gråta över varann på varsitt håll?

Det slutade med att jag åkte hem till honom, vi var ihop igen. Jag kände mig normal, lättad över att jag kanske skulle kunna slippa att ta tag i allt det svåra trots allt. Jag trodde att jag hade inbillat mig alltihop.

Nu sitter jag här och väntar på att flytta in i en gemensam, nytapetserad 2:a med rymligt kök och balkong och allt jag kan tänka på är detta: Vad hände med mitt liv? Var är mina drömmar nu? Allting känns meningslöst.

Jag vill fortfarande inte ha sex med honom, han är inte mer än en bror för mig. Fast jag älskar honom på ett ytterst komplicerat sätt. Men tänk om jag inte vill ha sex med nån alls, någonsin? Tänk om det inte finns nåt som är "rätt" för mig alls?

Sagan om den hjältemodiga som fegade ur är bara påbörjad. Hur fan ska det gå?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Någon sade en gång till mig "du säger inte nej till andra - du säger ja till dig själv".
Ditt liv. Ditt val.
Lycka till.

bruden sa...

*kram* Jag tror inte att någon känner några behov av att vädra några besvikelser. Du ska göra det som känns rätt för dig, och ibland är det så att man inte kommer någonstans om man inte först irrar runt i sin labyrint, som faktiskt bara är ens egen och som ingen annan helt kan förstå sig på.

Jag tror inte att detta är slutet, för det märks att du vill något annat och du har redan visat en gång att du klarar av att gå från tanke till ord till handling. För vissa är det ett snabbt beslut, för andra är det en process, för vissa är det ett mål och för andra en del av en väg som leder någon helt annanstans. Det är aldrig för sent att komma fram till vad man egentligen vill - det spelar ingen roll hur nytapetserat ens kök är, man kan alltid bryta upp och skapa sig det liv man längtar efter.

Några frågor bara...
Tror du att du kommer att bli lycklig med honom?
Tror du att han kommer att bli lycklig med dig?
Hur skulle ditt liv se ut om du fick välja själv (och om alla andra skulle rätta sig och sina känslor efter det)?

Jag tänker på dig och hoppas att du kommer att komma fram till något som får dig att må bra... jag vet att jag inte är den enda.

Mio sa...

självklart är det ingen som kommer bli besviken! *kramar på*
det viktigaste är att DU gör det DU vill, när DU vill det. allt måste få ta den tid det tar, och det är bara du som någonsin kommer ha dina svar.
och du ska aldrig känna att du behöver stå till svars för dina svar på bloggen. den är till för dig, att vädra känslor på och att få feedback på detta på.
läser man din blogg regelbundet så vill man ju Ditt bästa, och ditt bästa är ju att lyssna på dig själv och de val du vill ta. vare sig de är långsiktiga, kortsiktiga eller prövande.
det viktigaste av allt är att du lyssnar till dig själv och inte stressar eler pressar dig till att göra något som inte känns bra.
och var inte orolig, de flesta val man gör i livet är inte oåterkalleliga. man måste få pröva sig fram! det löser sig - dont worry! *kramar*

Maja sa...

Tack allihop för att ni skrivit till mig! Här är svaren på frågorna:

1) Tror du att du kommer att bli lycklig med honom?
- Jag vet faktiskt inte. Jag skulle i alla fall inte vilja att han försvann ur mitt liv.

2) Tror du att han kommer att bli lycklig med dig?
- Det beror på hur JAG mår, han mår ju självklart inte bra om jag mår dåligt. Han påverkas ju av mig.

3) Hur skulle ditt liv se ut om du fick välja själv (och om alla andra skulle rätta sig och sina känslor efter det)?
- Jag skulle ha en schysst "karriär" (ha en stabil inkomst, inte behöva oroa mig ekonomiskt för framtiden). En bostad som jag gillar på en plats där jag trivs. Jag skulle "våga" börja planera en liten familj (har alltid velat vara en relativt ung mamma). Människor omkring mig skulle vara mindre sexfixerade och bry sig mindre om sina utseenden, men mer om hur dom själva och deras vänner mår. Vad gäller partner har jag ingen direkt "dröm", jag vet faktiskt inte vad jag vill.

aequinoxia sa...

Jag tycker förstås att det är tråkigt att du fortfarande verkar må så dåligt. Samtidigt är det uppenbart hur mycket du tycker om din pojkvän. Jag hoppas bara att du har slutat att tvinga dig själv att ha sex med honom om/när du inte vill.

Som Bruden skrev - det är *din* labyrint, *ditt* pussel, och det är du som måste leva det. Och du kan aldrig veta om den som står utanför och ropar "Gå till höger i nästa korsning!" ser bättre än du eller om det verkligen är den bästa vägen. Snabbaste vägen är som bekant inte alltid den bästa.

Jag är ganska fatalistisk av mig och tror att allting sker av en anledning.

Bruden är, som hon säger, inte den enda. Vi är flera som läser och bryr oss.

ze7en sa...

Forutom fragarna som bruden stallde...kom ihag att inte gora nagot som du sjalv inte kanner for eller som kanns fel. du maste vaga saga nej och din pojkvan maste acceptera det.

*kram* frab en som laser och bryr sig.

Anonym sa...

"Jag känner mig helt apatisk och jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det här. Jag orkar inte göra nåt som varken krävs eller förväntas av mig. Jag känner mig helkass, helt enkelt." Det skrev du 2006-01-05...5 dagar senare bröt jag ihop. Jag skrev ett mail till dig idag, hoppas du orkar läsa! Du är en tröst!/WB

Anonym sa...

En klok gammal man skrev en gång några ord som tröstar mig när jag själv känner mig som en skeppsbruten på ett stormande hav:

"Jag vet att jag är på rätt väg
för jag vet inte vart jag är på väg"

Ha tålamod, så kommer svaret till dig.

E.

Maja sa...

Jag lever och mår efter omständigheterna bra, bara så ni vet. Jag har inte riktigt ork för att skriva, så ni får hålla till godo. Tack för era omtänksamma kommentarer!

Anonym sa...

Ojojoj. Bara du följer ditt hjärta och din vilja så kommer allt bli bra.

Anonym sa...

Åh! Jag blev förtjust i en tjej när jag var singel efter ett långt liv som hetero. och jag har alltid funderat lite på om jag kanske är lite bi. Döm om min förvåning när vi förförde varandra en i alla bemärkelser blöt kväll. Nu vet jag att jag föredrar män. Hade det varit en kvinna så hade det varit hon.Vi är vänner fortfarande. (Nej, det var inte för att jag var hämmad jag är skitstolt över att jag vågade prova. Det var en fin upplevelse men jag tände inte på samma sätt som med en man trots att hon var sexig som fan.)
Nu lever jag lycklig med en underbar man. Vem vet om det blir en kvinna senare i livet?
Hoppas att du får tillfälle att leva ut dina drömmar och testa dina gränser när du är mogen för det. Min mammas bästis träffade sin tjej när hon var tvåbarnsmamma och 40.
Du har varit otroligt stark och ärlig mot din kille.

Kram, Kajsa

Anonym sa...

ghkjlkulkjlhjklhjkl

Anonym sa...

Jag tror att jag precis hittade min favoritblogg. Naken. Ärlig. Fruktansvärt jävla bra!