Min pojkvän är den ende person av manligt kön som jag hittills känt nån som helst dragning till. Det var hans röst och tankegång som fick mig på fall. Innan vi träffades pratade vi mycket i telefon med varann, ingen visste hur den andre såg ut.
Efter att ha gjort slut med min förre pojkvän berättade jag för snubben som kom att bli min nuvarande pojkvän att jag kanske var intresserad av tjejer. Jag hade ju knappast tänkt inleda nåt med honom och jag ville på sätt och vis testa hans reaktion.
Han verkade tyckta att det var kul och började kalla mig flata. Jag tyckte däremot inte att det kändes så kul, eftersom jag inte var redo att få en stämpel på mig - jag visste ju inte själv vem jag var.
Jag blev kär i hans person och tyckte mycket om våra telefonsamtal. När vi sen träffades så kändes det spännande att han verkade vilja bli ihop med mig. Troligtvis var jag ute efter bekräftelse av något slag och föll därför för hans uppvaktningsförsök.
Vad gäller killar är han verkligen den ende. Han är väldigt vettig och jag skulle inte kunna tänka mig en bättre far till eventuella framtida barn. Jag älskar honom absolut, men inte på samma åtråvärda sätt som han älskar mig och bara vill ha mer av mig.
Jag har svårt att se hur någon annan kille skulle kunna vara "mannen i mitt liv". Men om jag ändå är olycklig så måste det ju vara nåt som inte stämmer, eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kände precis likadant med min pojkvän. Jag berättade också för honom att jag nog gillade tjejer, han såg det som något gulligt och tyckte att det var fint att jag kunde berätta det för honom, men han kände sig nog aldrig hotad. Jag tror att jag förträngde det hela medan vi var ihop, för efter ett tag slutade jag tänka på att jag faktiskt hade börjat kalla mig bi. Nu skulle ju vi ha ett liv ihop, så det var inte läge att låta funderingarna om hur mycket jag egentligen ville ha tjejer komma och förstöra. Men det slog tillbaka med full kraft och stor förvirring...
Låter ganska mycket som den smeten jag hamnat i. Skillnaden är att jag inte riktigt vågar säga nåt, eller vet vad jag ska berätta. Jag är SÅ dålig på att uttrycka mig i tal när det gäller sånt här.
Skicka en kommentar