Jag pratade nyss med min tidigare nämnda killkompis och erkände för honom att tanken på att få hångla med en tjej gör att det pirrar i min mage. Jag kan inte sluta att tänka på allt och inget.
Ibland tänker jag att jag kanske alltid mer eller mindre har varit en tjej som gillar tjejer. Kanske har mitt medvetna bara inte förstått vad mitt undermedvetna har försökt att säga mig.
Kanske har hela den här tiden av ovisshet bara varit en transportsträcka för att jag ska hinna ikapp mig själv? Kanske har det bara varit ett sätt för mig att långsamt släppa bomben?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ovisshet är ju ofta transportsträckor, så det låter hur logiskt som helst. Det jobbiga är att man aldrig fattar vart de leder förrän man är framme, jag har i alla fall alltid känt det som om jag famlar i mörker tills jag har kommit fram och märkt att det var en helt medveten väg jag egentligen gick. Om du fattar vad jag menar...
Det låter logiskt när jag tänker efter...
Skicka en kommentar