Alltså, att ens tänka tanken att komma ut som troligen lesbisk inför sin pojkvän som man verkligen älskar är allt annat är roligt. Att sen göra slag i saken och faktiskt göra det är rent smärtsamt.
Det värsta av allt: Tänk om jag i efterhand skulle inse att jag gjort fel? Tänk om jag faktiskt vill ha honom i alla mina dagar? Jag skulle dö om jag insåg att jag gjort fel, om jag förlorat min chans.
Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag höll på att pissa på mig när jag avslöjade mina innersta tankar genom att skriva ned dom i ett brev. Att öppna munnen och säga alla hemska ord och känslor skulle jag aldrig någonsin våga.
Nu väntar jag bara på reaktionen, på att han ska ha läst brevet och reagerat på det. Jag är så nervös att jag t o m måste skriva av mig här. Kan inte hålla tillbaka all spänning jag bär på inom mig.
Tänk om han aldrig mer vill se mig? Kanske vill han aldrig mer prata med mig? Vad ska hans familj säga? Kommer dom att få veta allting jag skrivit i brevet? Kommer dom att tycka illa om mig? Aj, det gör så ont att tänka så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag vet hur det känns, men jag kan lugna dig med två saker. Det första är såhär: om han nu är så bra så att du älskar honom sådär mycket, så kommer han att kunna ta det på ett "bra" sätt. Det är klart att han troligtvis blir väldigt ledsen, för det innebär ju slutet på ert förhållande som det har varit hittills. Samtidigt kanske han förstår hur svårt det är för dig att säga orden och vilken resa du har behövt ta dig igenom. Förhållanden som verkligen är byggda på ömsesidig tillit och kärlek brukar inte resultera i så uppslitande diskussioner kring det här, inte i de fall jag känner till. Det brukar bli jobbigt, men inte argt och bråkigt.
Det andra är att det faktiskt inte är hela världen. Det är ett stort steg - själv delar jag in mitt liv i före och efter garderoben - men det är inte på liv och död. Det kan kännas så, men faktum är att man kommer över det, hur än reaktionen blir.
Jag är så glad och stolt över dig att jag får tårar i ögonen. Jag hoppas verkligen att han kommer att ta det bra.
Och: OM du skulle komma på att du visst vill ha honom, om du plötsligt skulle översköljas av den vissheten, så finns han faktiskt kvar och går säkert att prata med. Jag vet i alla fall att min pojkvän hade blivit själaglad om jag hade gått tillbaka till honom.
Jag klarade det! Mycket tack vare dig och alla andra som hjälpt mig här i cyberspace.
Än vet jag inte om det steg jag tagit har varit i rätt riktning, men oavsett detta har jag i alla fall vågat ta ett steg. Jag hoppas och tror att det är början på nåt nytt, nåt bättre. För både mig och min omgivning.
Skicka en kommentar