Mina föräldrar och syskon ser nog ingen skillnad på mig nu jämfört med tidigare. Jag har utåt sett alltid varit en ganska depressiv person som alltid har känt mig utanför och aldrig trivts med mig själv. Det började med mobbningen under skolåren, tror jag.
Dom har varit rädda för att jag ska förstora sorgen för mig själv och inbilla mig saker, det har jag förstått. Dom har därför viftat bort det hela och tyckt att jag ska tänka mer positivt och inte gräva ned mig.
Den depressiva sida jag visar dom här och nu är för dom den depressiva sida dom alltid har sett. Vem kan anklaga dom för nåt? Dom tror nog att detta är min personlighet, nåt som aldrig går över, och dom försöker kanske få mig att acceptera det.
Anledningen till att jag sett på livet som en dyster sörja är kanske att jag inte vågat se framåt. Jag har känt att livet känns hopplöst, det blir ändå aldrig som jag vill. Jag har ju inte ens vetat vad jag har velat, har bara känt tomhet inuti och en längtan efter nåt jag inte kunnat definiera. Jag har heller inte känt igen mig i nån annan person i min närhet, bara kunnat konstatera att allt känns så himla fel.
Jag förstår min familjs agerande och anser nog att dom gjort rätt utifrån vad dom sett av mig. Att jag sen aldrig vågat prata med dom om särskilt intima och känslomässiga saker är en annan sak. Sex och/eller sexualitet skulle jag inte ens våga prata om så som allting ser ut just nu, det är alldeles för laddat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
*kram*
Ibland när jag läser dina inlägg så önskar jag att jag kunde ringa och prata med dig.
Tack så jättemycket för omtanken! Ja, det gäller så klart samtliga personer som läser och kommenterar min blogg på ett omtänksamt sätt.
Ibland önskar jag också att jag hade nån att prata med, men för mig är det så svårt att prata om sånt här överlag. Sex, sexualitet, preferenser.
Jag är jättehämmad och jag förstår mycket väl att det inte är en bra egenskap i situationer som denna, ja egentligen inte i nån situation alls. Men det är så svårt att bara BLI nån annan, att liksom göra sig modigare än vad man känner sig.
Tack i alla fall för att du finns och bryr dig. Jag är SÅ glad att jag slipper gå igenom detta helt ensam!
Men du kan ändå skriva om det, på ett väldigt rakt och insiktsfullt vis... det visar väl mer på att du behöver tid att formulera dig, än att du har svårt att prata om det.
För mig är det också lättare att skriva om sånt. Inte för att jag är särskilt hämmad (antar att du redan visste det om du läser min blogg...) men för att jag har en tendens att pladdra om jag inte tror att folk förstår exakt vad jag menar. Skrift är ett väldigt bra medium för att uttrycka komplicerade tankar, det blir inte så lätt fel...
Du har rätt, antar jag...
Jag vet precis hur det känns, jag vet precis, precis, exakt hur det känns...
Men det har börjat nu, det har börjat röra sig, jag har vågat ta små steg, men bara små, och jag kan le oftare.
Det låter skönt. Hoppas att det går bra för dig!
Skicka en kommentar