2006-10-27

Det blir alltid värre framåt natten

Ensamheten, utsattheten och uppgivenheten kommer alltid och lägger sig som ett extra täcke om mig på nätterna. Inte helt sällan även tidigare på kvällarna, eller som på senare tid även på dagarna.

Det är en till synes bottenlös känsla och jag undrar ibland om jag någonsin kommer att komma undan den. Ibland önskar jag att jag var som "alla andra", d v s att jag kände mig helt nöjd och tillfredsställd men den s k heteronormen och hur mitt liv har kommit att se ut.

Ofta tycker jag att det helt enkelt är svårt att förhålla sig till en massa företeelser som händer omkring mig. Jag förstår inte alltid vad jag tycker och vill eller varför jag eventuellt har en åsikt om saker och ting. Jag kan också komma på mig med att i större utsträckning än förut försvara och ifrågasätta en massa saker på alltifrån politiska till känslomässiga plan.

För varje dag som går så lyckas jag sätta en del pusselbitar på plats. Nästa dag så tittar jag tillbaka till gårdagens slutsats och ifrågasätter den. Är det verkligen så? Nej, jag inbillar mig nog. Sen kommer det hela tiden så oerhört många nya pusselbitar också, jag hinner och orkar inte riktigt med...

Inga kommentarer: