Att prata eller inte prata om det

Ibland tänker jag att jag kanske borde prata med nån om hela min situation, men jag vet inte om jag vågar eller var jag skulle vända mig.

Jag har efter avslutade studier nyss flyttat tillbaka till min hemstad, en riktig bonnhåla på landet där alla känner alla. Här bor jag tills vidare hemma i familjens villa en bit utanför stan.

Just det faktum att jag bor hemma och då blir ganska övervakad av familjen + att jag inte har bil och kan ta mig till och från stan när jag vill gör att jag blir ganska isolerad. Skulle jag befinna mig nere på stan skulle jag i varje gathörn stöta på folk som jag känner mer eller mindre väl - i alla fall folk som vet vem jag är och har sin bestämda bild om hur jag ska vara.

Visst, jag har en handfull kompisar som jag umgicks med innan jag flyttade härifrån. Dessa kan jag fortfarande umgås med vid behov, men jag känner inte direkt att vi är lika tajta som förr. Vi har umgåtts med andra personer, blivit påverkade av dessa nya vänners personligheter och helt enkelt delvis växt i sär. Det är självklart ingen ovanlighet att sånt händer, men det gör att åtminstone jag känner mig ganska ensam som nyligen hemkommen.

Jag känner mig inte riktigt kapabel till att prata om mitt inre kaos med någon av dessa personer. Undantaget är min bästa killkompis som är bög. Han vet att jag inte är säker på min läggning och vi kan vara ganska raka mot varann. Dock vill jag inte belasta honom med mina förvirrade tankar, för jag tror ärligt talat att han dels inte skulle kunna hjälpa mig mer än han redan har gjort och dels känner jag att vår relation riskerar att försämras om jag bara matar honom med en massa jobbigheter och problem. Han har nog med sig själv, vilket jag till fullo respekterar. Han är en schysst typ, helt enkelt.

Slutligen får jag väl ta och tillägga att jag nog inte vågar prata om det. Det är tillräckligt svårt att skriva ned det. Det gör ont att bara tänka alla förbjudna och negativt förknippade ord som snurrar runt. Alla begrepp och tankar som jag inte vågar uttala ens för mig själv - hur ska jag våga säga det högt till nån annan?