Jag gillar inte alls att säga ifrån på skarpen, jag förmår inte ens att göra det. När folk lånar/använder mina saker och skadar eller gör sönder dom så är jag så mesig att jag inte ens kan kräva ersättning, utan säger att det är okej. Jag hatar dessa människor som inte själva tar på sig ansvaret och ersätter prylen. Man måste alltså säga åt folk att dom är ersättningsskyldiga, för dom förstår det uppenbarligen inte själva.
Jag lånar i stort sett aldrig ut saker till folk. Och jag avskyr när folk bara gör anspråk på eller lånar mina saker utan att fråga om lov eller ens säga till mig. Jag blir illamående av att tänka på hur vårdslöst och ohygieniskt dom mycket väl kan tänkas behandla mina saker. Det går bara inte att gilla läget, det tar emot i hjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jobba på,att säga nej.Du är precis som jag ENGÖRATILLLAGSMÄNNISKA,för att du vill, att alla skall älska dig.Till slut blir du trampad på och utnyttjad.
Jobba på att älska dig själv-du är den viktigaste personen i ditt liv!
Ja, jag har faktiskt alldeles nyss börjat inse det. Nu jobbar jag för fullt på att göra det till min nya verklighet. Det SKA gå!
eller skaffa lite vettiga vänner, dom du har låter som rigtiga idioter!!!
Jag försöker, men det är svårt att bara plötsligt bryta sig loss och inte veta vad som väntar en.
Jag var lika rädd för att hela världen skulle braka samman om jag blev arg. Livrädd! Men jag bröt loss och vet du vad som hände? Jo, alla blev förstås jätteförvånade först men sedan blev de väldigt hänsynstagande och till och med snälla! Så den som blev mest överraskad till slut var jag själv. Vilken härlig känsla. Jag vågade riva ifrån och inget farligt hände, tvärtom.
Vilket lyckligt slut! Om det är så det funkar så ska jag genast pröva det!
Skicka en kommentar