Hjälp, tar det aldrig stopp?

Nu har jag skrivit min blogg i ungefär ett dygn och det har bokstavligen runnit ur mig en massa saker, sånt som länge varit djupt instängt i mitt mörka inre. Det låter kanske löjligt att uttala sig på det viset, men det är faktiskt så det känns. Mycket har hänt och mycket kommer att hända innan mitt behov att skriva av mig försvinner, om det alls gör det.

Vikten av att ha både in- och utflöden av information, tankar, känslor är obeskrivbar. Det är först när det blir jämvikt som man kan känna harmoni, det är min övertygelse. Jag vet inte vad det där kom ifrån, det bara pluppade fram samtidigt som jag skrev det, men det låter bra i mina öron så det kan mycket väl vara dagens sanning.