Nu vet jag hur det känns...

Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle bli deprimerad. Deprimerade människor är ju sånna som inte orkar gå till jobbet, inte orkar träffa vänner, inte ens orkar gå och handla, inte orkar bry sig om sin familj eller sitt hushåll, sånna som får ångest över saker och ting - ja, kanske t o m panikångest.

Allt det där är ju sånt som man läser om folk som sägs vara deprimerade eller kanske utbrända. Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag känner dom flesta av dom där sakerna. Jag orkar fan inte göra ett skit och jag känner hela tiden att jag bara vill sova, sova, sova.

Jag har ingen ork, ingen vilja. Jag är en kall människa som inte orkar bry sig. Jag orkar inte göra nåt annat än det som är absolut nödvändigt för min överlevnad och för att hyfsat klara min skolgång. Jag vet inte om folk i skolan märkt att jag mår så dåligt, men så fort jag kommer hem så är jag totalt slutkörd och orkar bara äta lite och sova resten av dagen.

I skolan försöker jag att inte skrämma slag på folk. Jag anstränger mig verkligen för att få folk att tycka att jag inte är hur konstig som helst, utan ganska trevlig. Jag vet inte hur väl jag lyckats, men folk verkar i alla fall inte ta några omvägar när dom ser mig. Men jag pratar inte med någon utan att denne tilltalar mig först, jag varken orkar ha en konversation med nån eller kommer på nåt att säga.

Mitt liv kretsar kring att överleva dagen. Varje enskild dag är inte längre ett delmål, utan ett mål. Delmålen är möjligtvis timmarna på dagen eller kanske lektionerna - jag vet inte. Jag längtar bara efter att få sova, inte behöva tänka och inte behöva vara mig.