Jag vill helst bara gråta, men det kommer inga tårar. Jag vill helst bara sova, men det går ju inte att sova dygnet runt. Jag vill helst sluta tycka synd om mig, men det känns så otroligt meningslöst allting.
Jag vill helst känna att saker och ting är värda nåt, jag vill känna att mitt liv är här och nu. Istället känns det som om jag lever på gamla minnen och framtidsdrömmar. Det är inget liv här och nu, det är då och sen.
Utan min familj vore jag ingenting. Tänk om jag inte hade dom att älska tillbaka, precis som dom älskar mig? Då skulle jag nog inte orka ens hälften av vad jag orkar idag - och ändå orkar jag inte ens hälften mot vad alla i min omgivning verkar göra.
Mitt liv verkar bestå i att vara deppig och undra när det ska ta slut. Jag vet så väl att bara jag kan göra mitt liv drägligare, men jag förstår inte hur. Varje gång jag tror att jag hittat en ny pusselbit som kanske kan hjälpa mig på vägen så verkar jag missuppfattat allting och mina teorier rasar ihop som vore dom sandslott som slukas av höga vågor.
Om jag visste vad jag skulle göra åt mitt dilemma skulle jag göra det på en gång - det är verkligen ingen rolig upplevelse att sitta fast i sina gamla och dåliga vanor utan att lyckas komma loss... Jag vill så gärna bli fri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det finnsingen mening med att söka efter mingen i livet. Hela livet är ett mengingslöst jippo utan annan funktion än att föra sig själv vidare. Även detta till ingen nytta eftersom vi inte kan undvika att slå undan benen för vår existens. således kan vi endast invänta eller påskynda döden.
Meningen med livet är att underlätta livets börda för andra...
Det värsta man kan göra är att söka efter just meningen med livet. Desto mer du söker och försöker förstå, desto närmare kommer du kanten till meningslöshetens avgrund. Man gräver helt enkelt sin egna grav.
Enda sättet att klara sig igenom livet är att "fly". Hålla sig sysselsatt eller att skapa en illusion av att det man gör är meningsfullt.
Att uppnå total lycka är omöjligt.
Människan är byggd på det sättet att hon aldrig blir nöjd. I ständig strävan efter något nytt.
Jag tycker synd om hela mänskligheten (inklusive mig själv givetvis). Jag är verkligen ledsen för att vi existerar. Vi är det hemskaste viruset, bakterien, sjukdomen.. och det värsta är att vi inte ens förstår det själva.
Å jag känner så igen mig i allt ni skriver.
Fast jag hoppar högt och lågt, alltifrån att känna TOTAL LYCKA med följden av att falla ner och hamna under jorden igen.
Jag har ingen lust, ingen ork, inget liv värt skiten under skorna. Jag funderar och funderar, skriver, spelar musik och målar eller sitter/ligger helt själv och tänker på livet. Man gräver verkligen ner sig men jag verkar inte veta någon annan väg ut.
Eller så är jag för feg.
Människan är så överflödig och hemsk.
Människan är en del av rymden, det är något som människan tyvärr glömmer i ett system där pengar står i fokus, i en värld där materiella intressen prioriteras före medvetandet och intresset för människan som en del av naturen. Men hur man än försöker o förändra den här världen så vet man att man är maktlös. Det viktigaste du kan göra är att ägna dig åt saker som får dig att må bra men att du samtidigt inte förtränger andra tankar och känslor du får som exempelvis livsexistensiella frågor. Ha det alltid med dig, men låt dig inte brytas ned av att världen är så fucked up som den är!Pröva dig själv hela tiden! Så länge du är medveten och fortsätter behålla dina reflekterande tankar så kommer du att bli starkare. Se livet som en utmaning. Man kan alltid hoppa fallskärm och kanske känna sig meningsfull och tacksam efter att man klarat en "nojjig" utmaning. Spela musik, laga mat, måla tavlor, skriv om dina tankar precis som du gör i form av bloggen. Jag mår bäst av kreativitet, i den här världen och i det här samhället känner man sig mänsklig när man skapar något som man blir nöjd över. Det kapitalistiska systemet tar kreativiteten ifrån oss. Vi förlorar vårt fria tänkande eftersom det på något sätt kommer stå i relation till det materiella livet. Prova meditation, jag har alltid tyckt det varit hokus pokus men det som verkar flummigt och konstigt för oss människor är egentligen något väldigt fint och utvecklande för varje människa. Var inte fången av alla sociala regler och normer. Kultur är något vi skapat själva, beteenden är beteenden i förhållande till någon social kultur/ritual. Våga vara dig själv i situationer och se det som en utmaning. Se hur folk kommer reagera om du börjar sjunga lite högt på bussen. Att sjunga är inget konstigt men ändå uppfattas man som psykiskt sjuk om man skulle bryta mot normen och sjunga ut i en buss. Du förstår nog vad jag menar.....Man får utmana sig själv i det här livet som är en teater!
Skicka en kommentar