Jag har i många år kompromissat bort mig själv, vem jag är och vad jag vill. Det är inget jag vill fortsätta med. Hur meningslöst är det inte att leva som ett tomt skal under flera jävla år? Jag fattar inte hur hjärndöd man kan vara. Och så tror jag att det blir bättre om jag gömmer mig, fegar ur, om ingen annan märker nåt! Det är ju inte ens dom som mår dåligt från början! Haha! Nej, det här får bara inte fortgå.
Har funderingar på att ringa en vårdcentral och se om man kan få komma intill och prata med nån. En psykolog, kurator, whatever. Nån som kan hjälpa mig att strukturera upp mitt liv och hitta knutarna som behöver lösas upp. Men jag är ju så förbaskat mesig. Hur ska jag våga? Vad ska jag säga?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hahaha du sa det bättre än jag skulle kunna... "så tror jag att det blir bättre om jag gömmer mig, fegar ur, om ingen annan märker nåt! Det är ju inte ens dom som mår dåligt från början!"
Det går nog bra att bara säga hej, jag behöver prata med någon för att få hjälp att reda ut några saker, vet ni vem jag kan vända mig till? Det är sånt de är till för och det är nog inte första gången någon ringer och känner sig bortkommen.
Tycker för övrigt att du överlag verkar vara något på spåren...
Puh! Jo, jag är rädd att jag är något på spåren. Hmm... =)
jag känner igen mig lite i vad du skriver, dock inte allt.. men jag måste fråga hur gammal är du? jag har ofta lätt att bilda mig en uppfattning om sånt utifrån hur folk skriver men har svårt att "placera" dig eller vad jag ska säga :P
ha d bra alla flator/bis och trevliga människor
Jag tänker inte avslöja min ålder riktigt än. I mitt nypublicerade inlägg kan du dock vara med och gissa min ålder.
Skicka en kommentar