Jag är överlycklig över mitt och min pojkväns förhållande. Tyvärr är han sedan igår bortrest i två veckor. Jag vet att det är onormalt, men jag mår helt sjukt dåligt utan honom. Det är precis som om han vore en drog för mig - enda anledningen till att jag inte bara överlever, utan faktiskt lever ett hyfsat liv. Jag känner mig helt desperat, men för tillfället har jag p g a yttre omständigheter ingen som helst möjlighet att prata med någon annan utan måste klara mig själv. Rent fysiskt klarar jag ju mig, men psykiskt är det värre.
Jag har precis nyss ofrivilligt slukats av mina gamla ovanor som består av att klämma pormaskar och riva sönder varenda liten blemma jag kan hitta på min hud. Jag har också noppat bort på tok för mycket av mina ögonbryn. Dessa saker är ständigt återkommande när jag är extremt stressad och pressad och jag vet att det är sjuka tvångstankar. Detta gör också att jag under inga som helst omständigheter vill visa mig offentligt.
Precis när jag avklarat min "självtortyrsession" och ser på mig själv med "nöjda" ögon (jag har ju tagit ut den psykiska smärtan på min kropp, liknande hur vissa människor skär sina handleder) så ser jag hur förskräckligt hemsk jag ser ut och från att ha varit sammanbiten och fokuserad börjar jag bara gråta obehindrat.
Vad ska jag göra för att klara mig ur detta? Jag planerar att uppsöka psykolog så fort jag kan, men det dröjer ett tag innan jag har möjlighet till detta. Just nu känns det bara som om jag sprängs och jag bara mår så illa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet inte vad du ska göra, Maja, men du behöver *hjälp*!!! Hur är det med pojkvännen? Hur mår han? Kan du prata med honom? Skönt att han kan få dig att må bättre, i alla fall.
Jag vet att jag är lite smått galen, men på nåt sätt så har jag i alla fall ännu hoppet i behåll, vilket är en bra sak. Pojkvännen mår nog bra, men är stundtals något orolig för min skull. Å ena sidan känner jag att jag inte borde berätta allt jag känner för honom, för jag vill inte att han ska känna att det är hans ansvar att hjälpa mig. Å andra sidan så känner jag mig bara patetisk och undrar om jag inbillar mig alltihop. Jag kanske bara gör mig själv konstig? Han är underbar i vilket fall, det är ett som är säkert.
Skicka en kommentar